Bokomslaget är det mest suggestiva med den här boken.
En beskuren bild från familjeporträttet av Hjortbergs, från Släps kyrka (Halland) av Jonas Dürch. Ni vet den där där de döda barnen syns i bakgrunden och i periferin. Tavlan har en liten roll i sammanhanget, dels eftersom den finns i kyrkan i närheten där bokens huvudperson bor, och dels som symbolbild för "länge gömda hemligheter".
Makabra bilderJo, här finns en hemlig och skamlig död från det förflutna som ska flyta upp till ytan.
Hur väl känner man en människa egentligen? I det här fallet är det optikern Inger som efter sin 54-årige makes plötsliga död i hjärnblödning, i städningen i ateljén finner en mängd skissblock och anteckningar med makabra bilder av död och ruttnande kroppar och ångestskildringar. Något helt annat än hans andra mossfärgade, halvabstrakta målningar som var Jim Wahlströms vanliga stil.
Tillvaron blir overklig för stackars Inger som krackelerar i sin villa och sitt välordnade borgarliv. Gungande vardagsliv och sorg i all ära, men jag saknar här något som driver framåt.
Aldrig blivit lästSom läsare märker jag att jag är likgiltig inför vad det är för något hemligt som döljs. Jag bryr mig inte ett uns om hur det går för Inger, hon kanske kunde klappa ihop på riktigt, gå bärsärk, i stället för att halka omkull på sniglar (!), fyllna till, snubbla i trappan, fyllna till igen, och ljuga för sina vuxna barn...
Påbörjade boken och la ned den för gott trodde jag första gången, men tog upp den igen när uppdraget att recensera den dök upp.
Aldrig hade den blivit läst i sin helhet annars.
Peter Åkesson