Den episka dikten blir allt som oftast en ursäkt för transportsträckor vars enda syfte är att gömma undan enskilda svagheter. Intensiteten kan bli självgenererad. Det som saknar spänning och lyster kan genom sitt sammanhang plötsligt lysa kallt och klart. Det spänningslösa laddas upp med meningslös substans och man tror att man läser en autentisk dikt när man i själva verket suggereras av en kopia.
Den andra sidan – den som motiverar den här typen av brusande och rörliga dikter – är att dikten på ett märkligt sätt enkelt tar sig in i själva blodomloppet på läsaren, bildar en slags hemlig puls som slår. Dag och natt, timme efter timme brusar bara dikten, som en egen stad.
Göran Sonnevi har länge varit ute i den staden, den mörka och fördolda, den öppna och ljusa. Att likna hans lyrik vid just en stad är rimligt, inte minst eftersom han på ett märkligt sätt arbetar med tid och rum. Hans lyriska tilltal är på ett paradoxalt sätt både öppet och slutet. Ofta löper referenser till samtiden ut intill det historiska och på det sättet skapas en dubbelexponerad bild, där ljuset uppgår i ljuset och det mörka i det mörka. Det är just den här typen av närapå alkemiska referenser som också skapar en särskild sorts rörelse i dikten. Vi blir delaktiga, i tid och minne, i plats och sammanhang.
Nu utkommer Göran Sonnevi med en majestätisk diktsamling som på alla sätt och vis överraskar med både sin form och sitt omfång – 800 boksidor som kommer brusande in, sköljande. ”…den kidnappade soldaten Gilad Shalit; ser hans mycket unga ansikte Han sägs ha ett stort/matematiskt intresse Om han dödas, utplånas då/en del av den möjliga matematiken? Ja, det är klart/Den rör sig över de potentiella ytorna I varje människa/Matematiken sover inte Det verkligas tal är utan slut”.
Det verkligas tal? Sonnevi avslutar sin mening utan avslut – och vad är verklighetens tal? Dikten är förankrad med både namn och orter, jaget rör sig genom världen – beskriver och agerar – och genom att föra in det i sitt sammanhang skapas det också en moralisk dimension, en politisk om man så vill – för det Sonnevi skapar är en motståndshandling som bottnar i människan, i hennes existens och utsatthet. Människan är komplex, både förövare och offer i samma person.
Göran Sonnevi låter dikterna röra intill varandra och det är en pågående process av skrivande som han också nu med denna "Bok utan namn" låter länkas samman intill varandra.
I en avslutande not förklarar han: ”Den här boken består av 154 separata dikter och diktsviter av varierande längd från 1959 och framåt, samt en längre dikt, ”Disparate sin nombre” som bygger på material från och med 1957. Den längre dikten avslutades den 16 juli 2012.”
Leva och skriva. Skriva sitt liv, leva sin skrift. I "Bok utan namn" öppnas det en tidsklyfta, ett språng – och det är utan tvekan så att Göran Sonnevi övervinner både språket och sig själv. Detta är ett mästerverk.