Författare kan ge röst åt barnet som vi alla har inom oss. Sannolikt var det i förlitande på detta, och efter att ha läst "Prästungen", som fotografen Mikael Andersson för tjugofem år sedan kontaktade Göran Tunström. Andersson hade under fem somrar arbetat på en barnkoloni i Dalarna. Samtidigt höll han på att utbilda sig till fotograf på Konstfack och hade ständigt kameran med i vardagen bland de 8?13-åriga Stockholmsbarnen.
Göran Tunström - som i och med samlingen "Sorgesånger" (1980) egentligen slutat skriva poesi - fick sig tillskickad en stor kartong med bilder, och returnerade den så småningom tillsammans med 18 dikter.
Sent omsider finns nu resultatet av detta lite annorlunda samarbete i bokform under titeln "Barnmark". En postum diktsamling av Tunström? Knappast. Men inte heller bara ett planschverk med bildtexter. Egna känslominnen från den tid då "allt sker för första gången" har väckts till liv hos Tunström:
Jag var fönster och själ
och en fågel sjöng
Jag var mina sinnens träl
och så ensam som då
vill jag aldrig vara igen
Situationer ur kollovardagen, kollokollektivet -- sällan närbilder. Bara någon enstaka gång är samma ögonblick fångat med både poetens ord och fotografens kamera. Det är helheten som samspelar.
Barn i grupp, tillsammans men ändå inneslutna i sig själva. Gränsen mellan barndomen och något annat, ännu okänt.
En flicka vid spegeln: därinne dröjer det framtida jaget, "någon som inte hade lov att ännu vara där". Som läsare påminns man om poeten Tunströms vidunderliga inlevelseförmåga. "Att bli till. Att stå i förvandlingarnas glänta och plötsligt känna sig upplyst!"
Efteråt, i backspegeln, gäller ändå att inte mytologisera, vare sig i bild eller ord. Svårt att helt undgå i ett sådant här projekt, men barnen på bilderna får behålla sin integritet, sina egna hemligheter; känns inte som förevändning för något annat.