Torun Börtz:
Betongen brinner
Anders Sundelin:
Världens bästa land - berättelser från Tensta, en svensk förort
Leopard förlag
Frankrike hösten 2005. Vi minns de brinnande bilarna och upploppen som spred sig från förort till förort. Trots att omfattningen var långt större i de franska förorterna skapar de senaste dagarnas händelser i Malmöförorten Rosengård en slags déjà vu-upplevelse.
Bilbränder i Frankrike är inte ovanligt. Torun Börtz visar i sin bok "Betongen brinner" att det närmast är en tradition. Upplopp i franska förorter är heller inget nytt. Däremot var utbredningen unik. Upploppen spred sig vidare till övriga landet och spekulationerna satte fart: Var det här någon slags revolution?
Några frågade sig om upploppen skulle kunna sprida sig till Sverige. Även i våra förorter fanns ju segregation, utanförskap och arbetslöshet. Att frågan inte var verklighetsfrämmande visas av det som händer i Rosengård just nu med bränder och stenkastning.
Frankrike är en gammal kolonialnation och har tagit emot stora mängder invandrare under betydligt längre tid än Sverige. I tider då invandringen har behövts till lediga arbeten har den välkomnats. Från 1970-talet och framåt har attityden hårdnat. Kampen mot terrorismen har också dragit med sig en misstänksamhet mot muslimer.
Övervakningskameror och förödmjukande id-kontroller har blivit vardag i en del franska förorter. Frustrationen är stor och talet om integration provocerar. Inte minst för att stämpeln "invandrare" biter sig fast i generationer. De "riktiga fransmännen" tillåter den inte att försvinna. "Jag vill inte bli integrerad, jag vill ha ett jobb", som Mamdou från Aulnay-sous-Bois uttrycker det i Torun Börtz bok.
Börtz visar att lägenheterna i Clichy-sous-Bois i många fall köpts upp av personer som hyr ut dem till ockerhyra. Tillsammans med arbetslösheten blir resultatet ett område där hopplöshet och trångboddhet råder. Ungdomarna tvingas i brist på utrymme och aktiviteter att driva runt på gatan.
Politikerna har i många fall visat påfallande brist på förståelse. När oroligheterna pågick 2005 gick Nicolas Sarkozy som då var inrikesminister ut i teve och sa att problemområdena behövde rensas från slödder med högtryckstvätt.
Är Sverige då så mycket bättre på att ta hand om de människor som kommer hit? Generellt sett får man nog svara ja på den frågan. Vi har inte samma koloniala arv som Frankrike att bära på. Men att ta sig in i det svenska samhället har ändå visat sig svårt för många, vilket skapar besvikelse.
I Anders Sundelins "Världens bästa land - berättelser från Tensta, en svensk förort" får vi ta del av Tenstabornas erfarenheter. Här finns både hopp och frustration. Många verkar trivas i Tensta. Andra längtar härifrån.
Sundelin använder namntavlan med hyresgäster på Tensta Allé 9 som en illustration över vad som hänt de senaste decennierna. 1970 fanns bara två utländskt klingande namn i uppgången. 1982 hade det blivit fem. 2006 var fjorton namn utländska, bara tre var svenska.
Utvecklingen känns igen från de franska förorterna. När "invandrarna" flyttar in, flyttar "de infödda" ut. Däremot har Tensta inte fått förfalla som många franska förortsområden, en nog så viktig skillnad.
Arbetslösheten har dock vuxit. Ännu finns en negativ attityd hos vissa arbetsgivare som tvekar inför att anställa människor med invandrarbakgrund.
Det här tangerar en annan kärnfråga. I Frankrike tycks den största ilskan och frustrationen finnas hos den tredje generationens "invandrare" (som borde kallas något annat). Deras föräldrar har utbildat sig i det nya hemlandet men inte fått jobb de kvalificerat sig för.
Istället har de hamnat i tunnelbanespärrar och i hotellreceptioner med akademiska examina som dag för dag förlorat i värde. Att deras barn inte känner motivation att plugga vidare är inte svårt att förstå.
Det är viktigt att vi inte drar liknande politiska slutsatser av händelserna i Rosengård som de franska högerpolitikerna gjorde av oroligheterna i Clichy-sous-Bois. Skuldbeläggande av redan pressade föräldrar och förenklade förklaringar till situationens uppkomst är inte rätt väg att gå.
Fredrik Borneskans