Att se Grammisgalan är lite som att se en OS-final på 100 meter utan Usain Bolt, Tyson Gay och Asafa Powell. Eller som hockey-VM - en låtsasturnering där medaljerna inte är värda nånting eftersom eliten spelar någon annanstans. Ska det vara en tävling, och det ska det ju, så ska man kunna heja på de bästa. Och det kan man inte i Grammisgalan.
Visst - smaken är som baken - men när de hetaste år efter år får inga eller ett par pliktnomineringar undrar man lite vad priset ska representera. Rockbjörnen är tydligt folkets pris, och då ska ju Lars Winnerbäck och Takida dominera. Men Grammis ska väl vara något annat?
På senare år har den utmärkt sig för att vara någon sorts halvhjärtad mix mellan brett och folkligt (men inte för folkligt, det går inte an att komma och heta Magnus Uggla eller Basshunter) och smalt och obskyrt (men inte för smalt och obskyrt, så klart).
Kompromissen har lett till att juryn nu lassar in lagom omtyckta storsäljare som nominerade i alla kategorier. För oss någorlunda musikintresserade blir det konstigt när de artister som dominerat det lite mer initierade musiksnacket och frontat de stora musiktidningarna knappt ens är bjudna på galan.
Min gissning är att Kent, Thåström och Amanda Jenssen kommer att bli de stora vinnarna i kväll. Inte alls ovärdiga, men jag hade gärna sett att de hade fått lite vassare konkurrens.
Var är Ingenting, som gjorde årets mest helgjutna skiva och årets låt med "Halleluja"? Visst var väl Asha Ali, Jenny Wilson och Fever Ray vassare än Caroline af Ugglas, Melissa Horn och Miss Li? Vad hände med tokhyllade The Deportees? Skriet? Taken By Trees? Loney, Dear?
När nu svenska musiker gör bättre musik än någonsin är det synd att de inte får chansen att prisas för det.