Den italienske kommunisten och motståndsmannen Antonio Gramsci (1891-1937) hann aldrig skriva sitt stora verk "für ewig" som planerat. Ett tjugoårigt fängelsestraff kom emellan och tog i praktiken hans liv.
Hans brev från fängelset har däremot nått välförtjänt klassikerstatus och ges nu ut igen med nyskrivet efterord av Klas Gustavsson - ett efterord som i motsats till breven särskilt upptas av Gramscis filosofiska idéer.
Det är inte fel. Gramscis okulärbesiktning av marxismen äger bäring än i dag - det är bara att läsa kultursidorna. Det kapitalistiska systemets "hegemoni" och repressiva samhällsmakt har blivit populärpolitiskt vardagstugg.
Mindre har den med hans brev från fängelset att göra. Skrivna för att nå familj och vänner och i viss mån kanske även eftervärlden - samt för att undgå fascistregimens censur - präglas de som Carl-Göran Ekerwald skriver i sitt förord av "en kampanda som inte är av denna världen" och som just därför hör hemma i den.
Och fram träder bilden av en människa som trots och till följd av sina villkor inte alltid är helt lätt att älska. Som han skriver till lillebrodern Carlo: "Mitt sinnestillstånd är sådant att även om man skulle döma mig till döden, så skulle jag fortsätta ta det lugnt och kanske t.o.m. dagen innan sätta mig och studera kinesiska."
Gramsci mästrar och månar med samma känsliga penna. Mot slutet blir han sjuk och tappar tänder. Och breven blir allt färre.