Beate Grimsrud:
Har någon sett mig någon annanstans?
Alvert Bonniers förlag
I Beate Grimsruds nya roman är gränserna mellan dröm och verklighet flytande. Här finns inga röda trådar att följa, inga räcken att hålla sig i och egentligen heller ingen handling att ta ställning till.
Allting utspelas under en enda lång natt efter en teaterföreställning med akrobater och inslag av cirkus.
Huvudpersonen är författare, hon ligger i sin säng "med armen rakt ut från verkligheten" som ett slags antenn in i drömmarnas värld. Märkliga scener utspelas i en tillvaro utan konturer.
En rad gestalter korsar ideligen hennes väg: den antika mytologins Sisyfos, en osedvanligt lång kvinna och en förvirrad forskare som hävdar att det kan finnas upp till tio dimensioner på samma yta som den vi kallar vår.
Hon träffar Rodja Raskolnikov, studenten och mördaren från Dostojevskijs roman "Brott och straff", liksom den namnlöse huvudpersonen i Knut Hamsums "Svält".
Då och då dyker också Anders upp, han som var bror till Lydia i Beate Grimsruds två tidigare romaner. Minnen från en barndom passerar revy.
Ibland ringer en telefon, ett anrop från verkligheten och en röst som alltid vill sälja något: välbefinnande, telefonabonnemang eller trosor - Grimsruds humor är av det originella slaget, hon har en säker blick för det absurda i samtida företeelser. Och för det skruvade i vardagen, två vokaler kastas om och sammanhanget kantrar: "Själv står jag och äter. Jag tuggar på köttslamsor och tänker på kollaps."
I romanen vill alla författaren något men det enda författaren vill är att fånga sin berättelse. Som ett stråk genom romanen går rädslan att inte kunna skriva mer, att ha tappat förmågan.
Det här är ingen roman av traditionellt snitt. Beate Grimsrud har i sina tidigare romaner visat att hon är ett ögonblickets gestaltare, en infallens mästare snarare än en epiker.
I den nya romanen går hon ett steg längre både i gestaltningen av en verklighet där gränserna är flytande och av skrivkrampens ångest och vedermödor. Det liknar ingenting annat jag har läst på länge.
Henriette Zorn