Vår minnesförmåga är nyckfull, det vet vi alla. Somliga minnen är outplånliga, andra för alltid försvunna. En av mekanismerna bakom detta kan vara viljan att minnas, en annan oviljan eller rent av oförmågan.
Memoarförfattare är välbekanta med detta; de berättar vad de vill och kan. Det gör naturligtvis Günter Grass också, i "När man skalar lök", den memoarbok som i dagarna utkommer i svensk översättning - en överföring så omsorgsfullt och skickligt gjord att det i förstone är svårt att bli varse Lars W Freijs mästerskap.
Grass skriver påfallande mycket om förmågan och oförmågan att minnas, och det har fått genomslag i bokens titel. Den syftar på en av de metaforer Grass valt: att erinra sig blir som att skikt för skikt skala fram minneslökens innandöme.
Boken börjar ungefär 1939 och slutar tjugo år senare. Ett annat sätt att ange ytterpunkterna är detta: från andra världskrigets utbrott vid posthuset i Danzig, där också handlingen i genombrottsromanen "Blecktrumman" börjar, till 1959, när denna roman utkommer och i ett slag gör sin författare känd.
Central i boken är den obehagliga bekännelsen: tonåringen Günter Grass söker sig till Waffen-SS och blir frontsoldat. Uppenbarligen är detta pinsamt för Grass och det kostar på att erkänna det. Varför? Många tusen tyska män gjorde rimligen detsamma. Ja, men Grass har under decennier funnit sig tillrätta i rollen som förbundsrepublikens demokratiska samvete, och han har intill nu inte haft ett ord att säga om denna fas i sitt förflutna.
Är detta skälet till att framställningen känns lite skruvad och ansträngd - och kanske också ansträngande - när de här aktuella tingen avhandlas? Jag undgår inte intrycket att minnesluckor uppträder så att säga lägligt. Detta gäller om bokens första del, fram till de första efterkrigsåren.
Men när Adenauer och Erhardt sitter säkra och valutareformen är genomförd, då förändras också bokens ton. Då känner läsaren igen Grass från tidigare böcker: den muntert berättande och språkligt uppfinningsrike författaren, som med bravur och yster esprit underhåller sina läsare.
Ja, sådana här tankar kan inställa sig vid läsningen. Men det är förstås bara ett sätt att uppfatta texten. Så därför: läs!
Per Olov Backman