I juli regisserar hon queeropera på Åland, i höst sätter hon upp en nyskriven pjäs om psykoanalytikern Anna Freud (Sigmunds dotter) på Göteborgs stadsteater, 2015 vill hon göra film.
Nyligen pläderade hon i en debattartikel för rösträtt åt barn. Suzanne Osten, maniskt kreativ och idésprudlande, är ständigt aktuell.
Suzanne Osten gjorde ett par av de första uppsättningarna av Lars Noréns pjäser: ”En fruktansvärd lycka” 1981 och uruppförandet av ”Underjordens leende” 1982. Därför satt hon i panelen vid ett av seminarierna när Stadsteatern i Stockholm firade Noréns 70-årsdag i början av maj.
– Jag fyller också 70.
Med feministiskt berättigad indignation passade hon då på att inflika den upplysningen. En känga åt Stadsteatern, vars dåvarande chef Benny Fredriksson lade ned legendariska Unga Klara. Dyr och exklusiv, motiverade han. ”Men väldigt bra.”
Dyr och exklusiv? Jo, men bara om man anser att ett undersökande och utforskande arbetssätt i dialog med publiken inte får kosta. Och inte vill erkänna Unga Klaras betydelse som tankesmedja för svensk teater.
Dess själ och hjärta förblir Suzanne Osten, även om hon just lämnat över ledningen till andra.
”Jag fungerar bäst i motvind. Jag utvecklas genom motstånd”, har hon kaxigt förklarat – och många gånger bevisat. Kampen för att få tillbaka Unga Klara, en turbulent process, skildras i ”Det allra viktigaste”, den dagbok 2008—2011 som hon gav ut i höstas. (Inte fel att anta att dagboksskrivaren Lars Norén givit vissa impulser.)
Ett centralt begrepp i hennes teaterideologi, ja hela hennes livssyn, är barnperspektivet.
”Varför håller jag på med barn? En payback-sak. En rättvisesak. En fråga om insikt i det maktlösa. En vrede”, förklarar hon i ”Det allra viktigaste”.
Egna svåra erfarenheter är en drivkraft. Hon var det svikna barnet: osedd och ensam med sin psykotiska mamma, åkte in och ut på sjukhus. Om den barndomen handlar ”Flickan, mamman och soporna”, bok och pjäs.
”Medeas barn” (om skilsmässa), ”Sprit”, ”Hitlers barndom” är exempel från 70-talet på att Unga Klara inte väjt för tabun utan snarare uppsökt svårigheterna – och tagit debatterna.
Stadsteatern Norrköping-Linköping (som Östgötateatern då hette) låg i framkant med sin barnteater och tog t ex redan 1976 upp ”Medeas barn” – en föreställning som med den unga publikens gensvar grep mig som recensent starkt.
Suzanne Osten var med i den första Grupp 8, och tillsammans med Margareta Garpe gjorde hon teaterhistoria med ”Jösses flickor”.
Hon introducerade också queerteater. Den som sett Jane Bowles ”I lusthuset” 1988 kan inte glömma Etienne Glaser som pjäsens mamma, en ung Rikard Wolf som frustrerad väninna och en mustaschprydd Malin Ek som förförande mexikan.
Med modernistiskt scenspråk och djärva experiment har Suzanne Osten varit en viktig inspirationskälla för andra teatrar och teaterarbetare. Hon är både omisskännlig och ständigt överraskande. Vem annan skulle komma på att spela teater för ”de icke talande”? Även sexmånadersbarn har behov och glädje av konst, menar hon.
”Alla vuxna chockas när de upptäcker sitt jag i relation till små barns intelligens” är en kommentar ur dagboken apropå ”Babydrama” som Osten skapade tillsammans med psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány.
Om uppfostran, om dem som utsätts för den och dem som utövar den, handlade ett annat utforskande barnprojekt. Och huvudperson i Báránys gripande ”Tröstar jag dig nu?” (våren 2009) är det övergivna barnet inom oss alla.
En undersökning av kreativitetens förutsättningar i förening med intresse för psykoanalysen och feministiskt engagemang har fött en fascination för surrealismen, exemplifierad av den engelsk-mexikanska konstnären Leonora Carrington. En pjäs om och en av henne har nyligen spelats klart i regi av Osten.
”När någon nu säger att Osten har gjort sitt tycker jag nästan att det är komiskt”, sa hon nyligen i en intervju. Om hon händelsevis skulle sakna inspiration gör hon väl bara som Carrington: sätter sig ner och säger ”Häst häst häst häst häst …” så går det över.