Vad vet vi egentligen om våra föräldrars liv? Varför och hur blev det just de två? Edward Hoem söker svaren i "Mors och fars historia". Det är en berättelse som känns avlägsen, både i tid och rum, fast den går ända fram till slutet av 1900-talet, även om tyngdpunkten ligger på 1940-talet. Och rummet, den norska landsbygden, bland småbruk och småorter längs Gudbrandsdalen känns mycket långt borta.
Hoem har så långt det är möjligt sökt fakta om föräldrarnas - Knuts och Kristines - historia. Han fyller sparsamt i luckorna med sin fantasi. Han resonerar om vad som kan ha hänt.
"Mors och fars historia" är en gripande berättelse om två människor som inte lever sina liv i traditionens mittfåra. Edward Hoems far är varken hågad eller lämpad att ta över gården, som traditionen bjuder. Han är resepredikant och är hemifrån sju månader om året. Och Kristine är länge tveksam till Knut. Hon har en svart historia. Hon fick en dotter med en tysk soldat samtidigt som hennes bröder är med i motståndsrörelsen.
Hoem ställer deras frihetslängtan mot ett yttre och inre tvång, som utsätter dem för svåra prövningar. Deras liv blir offentliga. Kristine föraktad (åtminstone en tid) och Knut ständigt påpassad av den frikyrkliga moralens överstepräster. Men just där finns också i ett avgörande ögonblick en förlåtande och förstående attityd, som för de båda närmare varandra.
Det är en stor roman i det lilla formatet om stora och svåra livsfrågor, som berättar snarare att Knut och Kristine trots allt kom igenom sina svåra prövningar, än den försöker hitta förklaringar till hur de kunde göra det.
Åke Svidén