Det är vinter i Stockholmsförorten Blackeberg. Tolvårige Oskar är mobbad i skolan och fantiserar om hämnd. Han övar med sin kniv på ett träd ute på gården.
Så flyttar en flicka i hans egen ålder in i lägenheten bredvid. Hon är smutsig, med tovigt hår och har alldeles för lite kläder på sig för att vara ute i kylan. Ändå fryser hon inte. Och hon är bara ute på kvällarna. Flickan heter Eli och blir Oskars vän.
"Låt den rätte komma in" är vackert filmad med stiliserade miljöer. Mycket rött, vitt och svart, sagofärgerna från Snövit. Det är gnistrande vita snöflingor, mörk natthimmel - och blod. Men den här sagan är ännu grymmare. Det är smärtsamt att se Oskar plågas, hur de vuxna som kanske kunde skydda honom inte ser vad som händer. Hans mammas ansikte syns nästan aldrig i bild, inte heller lärarens.
När Oskar så småningom förstår att Eli är vampyr, menar hon att de ändå inte är så olika. "Jag dödar inte folk", protesterar Oskar. "Men du skulle vilja om du kunde, för att hämnas", menar Eli.
Tomas Alfredson berättar med subtila medel, ändå är det hela tiden dramatiskt. De bestialiska mord som sker, där offren tappas på blod, är närmast vackra att se i all sin hemskhet. Per Ragnar gör sin svettigaste roll hittills som Elis beskyddare och utsände mördare. Lina Leandersson som spelar Eli gör det trovärdigt och mycket bra.
Har man läst John Ajvide Lindqvists bok - och det är vi många som gjort - kan man sakna skildringen av det tufsiga gänget kring bykrogen; ölgubbarna och Virginia, som spelas av Ika Nord. De blir inte lika levande och tydliga individer i filmen. När genomsnälle Jocke lockas in i gångtunneln av Eli är det henne jag hejar på: Herregud, hon måste ju få äta! Virginia tycker jag mer synd om, scenen när hon attackeras av ett dussin katter är riktigt äcklig.
John Ajvide Lindqvist har berättat att han var lite orolig för att filmen inte skulle bli tillräckligt blodig, men att han sen blev väldigt nöjd med resultatet. "Det är slaskigt där det ska vara slaskigt", tycker han. Jag kan bara hålla med.