Inom mig står två kvinnor med varsin diametralt motsatt uppfattning om "Elegy". Den ena lockas av de förföriska bilderna, den smarta dialogen, den undersköna Consuela Castillo (Penelope Cruz) - fotografen frossar i varenda por i hennes vackra ansikte - den karismatiske David Kepesh (Ben Kingsley) med bett i varje replik, den sorgliga historien.
Den andra kvinnan vill stoppa fingrarna i halsen och spy över detta gubbsjuka elände. Äldre hyllad universitetsprofessor möter ung, oförstörd, otroligt skön student - och så faller de för varandra. Han för hennes skönhet och hon för hans - ja, vadå? Erfarenhet? Makt? Inte kan det vara hans renhårighet i alla fall. Vid sidan av henne underhåller han relationen med en annan kvinna, Carolyn, mycket välspelad av den begåvade Patricia Clarkson.
Myten om skönheten och odjuret är äldre än gatan. Den amerikanske författaren Philip Roth visste säkert vad han gjorde när han skrev den novell som ligger till grund för "Elegy". Men berättelsen hade faktiskt klarat sig väldigt bra utan skönhets- och åldersaspekterna. Vad händer när den ena älskar mer än den andra? När den andra har svårt att släppa kontrollen och låta känslorna styra? Varför gör vi livet mer komplicerat än det är?
Om jag ändå höjer mig över gubbsjukeperspektivet och betraktar "Elegy" genom mina film- glasögon, vad händer då? Jo, jag ser flera aktörer i världsklass. Ben Kingsley är faktiskt fenomenal i sin trånad och taskiga självkänsla. Penelope Cruz förmår vara både fräck, rolig och kliver igenom skönheten till något mycket större. Och Dennis Hopper! Borta är pojkspolingen och fram träder en grubblande man med både smärta och djup.
Lägg därtill den begåvade spanska regissören Isabel Coixet och ett väldigt vackert foto så är "Elegy" trots unken kvinnosyn värd sina fyra C.