Parakletos är ett grekiskt ord för förespråkare, hjälpare, tröstare. I Johannesevangeliet bebådas ankomsten av denne hjälpare, enligt kristen tradition gärna synonym med den helige ande.
Parakletos är också namnet på Mohamed Omars dagsaktuella och fjärde diktsamling. Fast hos Omar, född 1976 i Uppsala, gäller den muslimska exegesen: Parakletos syftar på Muhammed, den siste och störste profeten.
I den mån det i Sverige finns några troende icke-muslimer kvar torde de kunna uppfatta slikt som svårsmält och provocerande.
Själv inte ateist men ljum och lidelsefri inför all slags religionsutövning och övertygelse må jag (typiskt svenskt!) mana till besinning med en Ferlin-parafras: Gud må förlåta Mohamed Omar somliga rader.
"Fragment tillägnade Ljusets Apostel", lyder undertiteln. Dock är de inte mera fragmentiserade än att upphovsmannen när förhoppningen "att mina dikter, kanske tonsatta, ska kunna användas vid andakter i våra svenska moskéer". Så ingår ödmjukhet och offensiv ett slags hymnisk och extatisk förening.
Omar - för övrigt ett arabiskt och hebreiskt personnamn som betyder vältalig - odlar och adlar en tillbedjan och underkastelse som inte kan kallas något annat än fascinerande. Detta är dikt på allvar, ren och klar och även då den implicit perforerar begrepp som ekumenik och monoteism, eller låter ana den sociala dimensionen hos Muhammed, i en avgörande mening högstämd. En poet, således, som skyr garderingar, ironi, skyddsnät.
Fast det verkligt intressanta hade förstås inträffat i den stund som - eller snarare om - Sveriges aktiva judar och kristna verkligen läst Mohamed Omar på allvar, med strikt religiösa glasögon. Då hade denna diktsamling kunnat utlösa något som liknar reaktionerna på Muhammedteckningarna eller - karikatyrerna.