Måns Ivarsson:
Vill du ha din frihet får du ta den
Ordupplaget
Den perfekta biografin pendlar mellan polerna närhet och distans.
När Måns Ivarsson i tre band på uppemot tusen sidor tar sig an Ulf Lundell har han det första i övermått, det andra inte alls.
Vilket ger boken både dess stora förtjänster och dess brister. Ivarsson har följt Lundell ända från början i sin roll som nöjesjournalist på Expressen. Han gör ingen hemlighet av att han beundrar Lundell, särskilt då musikern. (Han är betydligt säkrare och modigare när han skriver om skivorna än om böckerna. De förra har han alltid en åsikt om, de senare refereras endast.)
Ivarsson berättar kronologiskt, från början fram till i år. Skivor, böcker, turnéer, skandaler, fruar, flickvänner - allt gås igenom.
Det är naturligtvis en guldgruva för pojkarna längst fram. För dem är det mumma att läsa om hur Lundell tar emot en journalist mitt på dagen och äter frukost bestående av röding, sniglar och en flaska vit bourgogne. Eller hur han och första hustrun Barbro nekas tillträde till Grand Hotel då artisten har på sig gymnastikskor - om än både nya och dyra.
Närheten förstärks också av att boken innehåller en hel del mejlsvar Lundell har skrivit under Ivarssons arbete. Samt gamla intervjuer och recensioner av Ivarsson.
Det hela riskerar stundtals att övergå till en beundrares devota skildring av någon som han nog bra gärna vill vara nära snarare än en initierads biografi. Något som också förstärks av böckernas utformning där varje boks baksida har ett kort på författaren och artisten tillsammans.
Jag läser detta som en första, värdefull Lundellbiografi. Av nästa skulle jag önska analysen. Andra referenser och jämförelser än Dylan, Springsteen, Neil Young och Jack Kerouac. De är naturligtvis helt relevanta. Men förutsägbara. Finns det inget annat sätt att närma sig Lundell? Något som gör att vi får syn på honom på nytt. Från ett annat håll.
Om Ulf Lundells roll i offentligheten kunde sägas hur mycket som helst. Nationalskalden, riksfyllot, allas vår Lundell. Det är en mångfasetterad bild. Utöver det konstnärliga har annat ofta fått stor uppmärksamhet. Ivarsson påminner exempelvis om bråket kring boken "Fittstim", som började med att Lundell skrev ett nedlåtande svar på en recension av Karolina Ramqvist i DN. Hans utspel i olika sammanhang är över huvud taget tämligen förbryllande ibland.
Men det är också en poäng. Han är alltid närvarande, också när han värjer sig och försöker fly.
Outsiderns väg till svenskarnas hjärtan summeras i två meningar i borgerlighetens eleganta tidskrift Månadsjournalen år 1983, efter succén med "Kär och galen": "Han är vår nu. Innan var han deras."
Och så är det nog. Vad man (och han) än tycker. Uffe är vår.