Bakom en svårmotståndlig titel - "Men hur små poeter finns det egentligen" - döljer sig en omedelbart förtjusande och språkglad diktsamling av Eva-Stina Byggmästar, den egensinniga och leklystna finlandssvenskan.
Vid en första och kanske andra läsning är det som att befinna sig i ett lika fredligt som besjälat landskap, där gränsen mellan bokstav och bild nästan har upphört och luften är full av dikter och hela atmosfären blivit befolkad av olika diktfän: maratonpoeter, en papperssvala, konsonantko eller dikträv.
I Byggmästars animistiska och panteistiska visioner och anti-hierarkiska livsåskådning äger västerlandets vedertagna dikotomier (natur-kultur, värld-språk, djur-människa) ingen riktig giltighet längre. Det bokstavliga är det bildliga är det bokstavliga. Lyriklandskapet är både blommor och bin och bibliotek. Terräng och karta. Synkront. Och fräckt: "Det doftar dikter här,/ en vällukt, nästan som violer/ fast kådigare."
Och som hon vokalljudar och konverserar, guidar och nojsar genom detta såväl labyrintiska som enhetliga landskap! Här är häpnad och utrop, grönska och diktens sav! Med god hjälp av väl valda vägvisare - säg Baudelaire, Saarikoski, Sapfo, Gertrude Stein, Szymborska - och en stämning som stundom ligger bara ett andetag från Mumindalen är samlingen inte sällan en poetisk gestaltning av pacifism och fantasteri i den lilla varma och väna om också milt vemodiga och suckande värld som samtidigt är - eller åtminstone kunde få vara - den stora.
Men just som det flödar av mjölk och honung, och skorporna hotar med sockerchock, perforeras dikten, gång efter annan, av en liten tvetydighet eller mild (själv)ironi. Hullingen kan vara riktad mot bokvänner och poesikramare, alla som gullar med dikter och poeter och helst vill ha dem i fickan. Eller som gosedjur. Ibland rör det sig om retoriskt effektiv metapoesi, maliciöst leende med rejäl sälta - där fick jag för "förtjusande"! Ytterst och innerst yppas (omslingrat med glädjeförklaringarna) en oro över poesins isolering och marginalisering, ömsom självvald, ömsom framtvingad av andra starkare krafter. Man kan med Byggmästar undra över "hur små bokstäverna kan/ bli innan de faktiskt försvinner".
Själv är hon ingen liten poet precis!
JAN KARLSSON