För åtta år sedan gav Gunnar Wetterberg ut sin monumentala biografi över Axel Oxenstierna (1583-1654) i två band under namnet "Kanslern". Nu återkommer han med en förkortad och bearbetad version av biografin under namnet "Axel Oxenstierna: Makten och klokskapen", där tanken är att fokus ska ligga på hans roll som statsman.
Snabbt blir läsaren varse att det inte är fråga om någon större bearbetning eller syntes av den förra biografin. Istället är det en relativt jämntjock berättelse om Axel Oxenstiernas liv från vaggan till graven, endast följd av två korta partier som handlar om honom som privatman och statsman. Ändå är berättelsen på nästan sexhundra sidor. Just det säger något om bokens största svaghet, nämligen bristen på fokus.
Det känns som om Wetterberg helt enkelt har tagit sin äldre bok och försökt skära ner den till knappt hälften. Ibland blir resultatet inte särskilt lyckat. Framför allt i den första hälften är meningarna knappa och stappliga i brist på bisatser. Istället för en bok som koncentrerar sig på Axel Oxenstiernas roll som statsman har Wetterberg endast gjort en sammanfattning av sin förra bok. Visserligen var den i längsta laget, men den spelade genom sin bredd i en annan division än den rena biografin genom att också erbjuda en fresk över Sveriges utveckling och relatera den till Axel Oxenstiernas liv.
Att som recensent önska sig en annan bok än den som föreligger kan tyckas förmätet, men i det här fallet begriper jag inte Wetterbergs syfte med att än en gång ge sig i kast med Axel Oxenstierna om han inte vill tillföra något nytt eller anlägga en ny infallsvinkel. Istället hastar Wetterberg, och med honom läsaren, vidare i Axel Oxenstiernas kronologi, där läsaren får veta mer om Sveriges utveckling än om Axel Oxenstiernas faktiska verksamhet.