Gustav Vasas tuffa utmanare

När påven den 6 april 1513 bekräftade valet av Hans Brask till biskop i Linköpings stift var han redan en omstridd man.

Han var då 49 år och hade kommit till det höga ämbetet genom en rad förvecklingar och maktkamper, vilket var kännetecknande för sen-medeltiden. Ännu hölls Europa ihop av den starka katolska kyrkan, där påven i Rom var den högsta auktoriteten som alla – även ländernas furstar – lyssnade på.

Kritik mot kyrkan hade förekommit, vilken främst gick ut på att kyrkans påbud inte hölls tillräckligt heliga längre.

Påven var inte något gott moraliskt föredöme. Alexander VII som satt på påvestolen alldeles i slutet av 1400-talet, hade hela sju barn, och var en minst lika skarpsynt och realistisk politiker som han var kyrkoman. Men kritiken hade alltid tystats. De som tyckte att kyrkan borde reformeras var ett fåtal, och de hade kunnat slås ner innan de fick särskilt många anhängare. Men den tid då den kristna kyrkan höll ihop Europa gick, utan att någon kunde ana det, mot sitt slut.

Linköping var vid den här tiden en av alla biskopsstäder i Europa, där kyrkan hade ett av sina många makt-fästen och bildningen stod högt i kurs genom katedralskolan. Stiftets historia försvinner bort i det historiska dunklet, men staden finns omnämnd som biskopsstad i början av 1100-talet. Med sin omfattning – stiftet innefattade förutom Östergötland också nästan hela Småland, Öland och Gotland, ansågs det som rikets näst mäktigaste efter ärkestiftet. Den högsta makten i detta stift tillföll alltså Hans Brask våren 1513.

Vem var då denne Hans Brask? Han var född i Linköping 1464 som son till borgmästaren Peder Brask och hans hustru Birgitta Nilsdotter. Släkten var antagligen starkt förankrad i Öster-götland, något som man antagit eftersom många personer med samma släktnamn förekommer i trakten.

Sin skolgång började Hans Brask inte, såsom man skulle kunna tänka, i Linköpings katedralskola. Istället började den i Skara, för att sedan fortsätta när han var 22 år i Rostock. Staden som ligger vid Östersjön var en första anhalt för nordiska studenter under lång tid och den var ofta första stoppet på resan söderut. För Brask blev uppehållet i staden avbrutet av oroligheter i trakten som tvingade universitetet att stänga, och han fortsatte studierna i Greifswald. Antagligen läste han mest teologi, men senare också juridik.

På 1490-talet var Brask tillbaka i Linköping, där han inledde sin kyrkliga karriär. Han varvade sina fortsatta studier med kyrkliga uppdrag, däribland kanik och biskopskansler. Våren 1499 begav han sig till Rom, ditdriven av en konflikt med en borgare i Lin-köping om rätten till fiskevattnet Munkeboda ström, i vilken han försökte få hjälp av kurian. När den gamle biskopen i Linköping, Henrik Tidemansson, dog år 1500 sökte han sig dock hem till Linköping igen för att bevaka sina intressen. I det påföljande biskopsvalet fick han inte stöd av riksföreståndaren Sten Sture, vilket gjorde att han inte vann biskopsstolen. Brask återvände till Rom, men avancerade i sin frånvaro till domprost i hemstaden.

I den eviga staden blev Brask kvar i flera år innan tvisten började gå mot en upplösning. Under tiden förestod han heliga Birgittas hus, och han följde utvecklingen i hemlandet. I stiftet misskötte den nye biskopen Hemming Gadh sin uppgift genom att nästan aldrig vara på plats och genom att inte försvara kyrkans intressen. När Brask återvände från Rom hösten 1504 gjorde han det som en världsvan 40-åring som var beredd att kliva in i rikspolitiken. Redan två år senare finns han omnämnd som medlem av riksrådet, vilket nu under unionstiden hade en inflytelserik roll i kampen om in-flytandet över Sverige mellan den danske kungen och den svenske riksföreståndaren.

Sommaren 1512 övertog Sten Sture den yngre rollen som riksföreståndare i Sverige med stöd från allmogen. Hans Brask var unionsvän och när han knappt ett år senare utsågs till biskop var det en nagel i ögat på Sten Sture. De hade inte samma politiska agenda, något som visade sig när Sverige 1515 fick en ny ärkebiskop i Gustav Trolle. Han var en kraftfull ledare och ett potentiellt hot mot Sten Stures makt. Med riksdagens hjälp avsattes Trolle 1517; det var vid detta tillfälle som Brask ska ha reserverat sig med sin berömda Brasklapp med de bevingadeorden, ”till denna besegling är jag nödd och tvingad”.

Kristian II, mer känd som Kristian tyrann, vann sedan maktkampen mot Sten Sture och Brask hade därmed valt den vinnande sidan. Det gjorde att han överlevde Stockholms blodbad, där en stor del av rikets ledande herrar miste huvudet. Men när det folkliga stödet för Kristian föll ingick Brask en förlikning med en ung adelsman på uppgång – Gustav Eriksson Vasa.

Brask var en viktig stöttepelare för Gustav Vasas väg till tronen, även om han inte var med på det möte i Strängnäs i juni 1523 när han valdes till kung.

Brask försökte styra sitt stift på samma sätt när Gustav Vasa kommit till makten som tidigare, det vill säga kraftfullt och efter eget intresse. Han uppmanade kungen att återta Gotland, som tillhörde Linköpings stift trots att det hade erövrats av danskarna. Han förde kamp mot de nya lutherska idéer som hade börjat sprida sig i riket, främst från Strängnäs där den unge diakonen Olaus Petri nyss hade kommit hem från föreläsningar i Wittenberg där han lyssnat på reformatorn Martin Luther. På sitt tryckerii Söderköping lät Brask trycka motståndsskrifter mot de lutherska tankarna och på påskdagen 1525 be-ordrade han prästerna runtom i stiftet att spika upp ett brev på kyrkportarna som tog skarpt avstånd från de nya idéerna.

Men den nye kungen följde den lutherska linjen. Det började så smått med att en del av kyrkans tionde drogs in. Efter hand drogs dock tumskruvarna åt hårdare. När ärkebis-kopen Johannes Magnus flydde landet 1526 var Brask den ende inom kyrkans högsta ledning som var motståndare till kungens kyrkopolitik. På riksdagen i Västerås året efter togs beslutet att ”Guds rena och klara ord” skulle predikas i riket och att alla onödiga kyrkogods skulle dras in till kronan.

För Brask blev det ett hårt slag. Han, som kommit med ett följe med 40 krigare till Västerås, fick återvända till Linköping med bara en knekt och en dräng. Trots att han försökt vad han kunde var det ingen som lyssnade på hans motstånd mot den nya läran.

I augusti 1527 begav Brask sig på visitationsresa till Gotland, och på hemväg påstod han att hans skepp råkade ut för en storm som drev honom ända till Danzig i Polsen (dagens Gdansk). Där levde Brask i landsflykt sina sista år, med hopp in i det sista om att ett kyrko-möte skulle fördöma den lutherska läran. Men innan något kyrkomöte hann kallas in avled Brask i klostret Lad 1538, då han var 74 år. Därmed gick mannen som för 500 år sedan blev Linköpings biskop ur tiden som den siste katolske innehavaren av denna stol.

Vad betydde han då för sin samtid? Att han var en maktmänniska står helt klart. Som ingen annan av de kyrkliga företrädarna vågade han stå upp och kämpa mot den nye kungen, Gustav Vasa. Han hävdade enträget kyrkans privilegier och ställning gentemot kungens krav som framfördes som del av den lutherska läran. Men i kampen fick han snabbt se sig stå ensam. Ingen vågade utmana som han gjorde, och hans flykt till Gotland skedde när situationen i Sverige helt enkelt inte gick att uthärda längre. Som kyrkoman var han på många sätt en renässansmänniska – med djup bildning och många planer, bland annat på att gräva en kanal från Östersjön till Västhavet, och han hade också ett eget boktryckeri och omfattande juridisk lärdom.

Det var omöjligt för Brask både att kunna och vilja inse att den kyrka han jobbat för under hela sitt liv just höll på att splittras. När vi skriver om honom så här 500 år senare är det uppenbart att han höll på fel sida, men man måste minnas att under hans tid var ingenting säkert. Kyrkan var ännu hel och Gustav Vasa var revoltören. Brask var enbart konsekvent, men för det fick han lida och uppleva sina sista år i exil långt hemifrån.