Senast var 2002 då han just återdebuterat som deckarförfattare med "Mellan sommarens längtan och vinterns köld".
Det var i den boken som den minst sagt osympatiske romanpolisen Evert Bäckström dök upp för första gången, då i en mindre biroll. I GW:s senast bok "Den sanna historien om Pinoccihios näsa" har han huvudrollen. Romanen är en oemotståndlig tegelsten där Bäckström får sällskap av såväl den siste ryske tsaren som Vladimir Putin och Winston Churchill.
Oj, vad jag såg fram emot att träffa och intervjua Leif GW Persson. Helst bland alla jakttroféerna hemma på gården i Sörmland. Halva hösten har vi försökt att få till ett möte. Men icke. GW är en synnerligen populär, uppvaktad och upptagen man. Vi får nöja oss med en telefontid mellan morgonens frukostmöte och förmiddagens åtaganden.
Allra först låter han lite skrovligt butter, som så ofta i "Veckans brott". Men han tinar snabbt upp och glimten i ögat hörs på rösten.
Din nya bok är en riktig skröna, eller hur?
– Jo, så är den tänkt. Deckare är ju väldigt formbundna, ungefär som gudstjänsten i svenska kyrkan var förr. Och då letar man hela tiden efter nya vinklar mest för att orka hålla på.
Hur fick du idén till denna osannolika historia?
– Ska man skriva en skröna så gäller det att ta ut svängarna. Deckarens själva idé är ju att presentera en massa ledtrådar som vid första betraktelsen förefaller helt omöjliga att få ordning på. Det kan bli lite knepigt att få ihop det på slutet, men nu gick det galant. Men är det en trovärdig historia? Nej, det är det inte.
– Tanken var att skapa lite gammaldags deckarstämning plus att ge folk tillfälle att knyta ihop trådarna med lite spänning och underhållning på vägen. Det är ett krav du kan ställa på de här böckerna: att de ska vara spännande och underhållande. Om jag ska säga nåt kritiskt så är många svenska deckare så illa skrivna att du tar dig för pannan. Oftast helt humorbefriade och så berättar de historier som inte är trovärdiga. Det kryllar av seriemördare och sådär. Den enda seriemördare vi haft här i Sverige hade ju hittat på alltihop. Han kommer för övrigt säkert också att skriva deckare, det är jag övertygad om. Det är bara en tidsfråga.
Finns det några svenska deckarförfattare som du tycker är bra?
– Ja, det finns ett halvdussin som jag läser återkommande. Roslund och Hellström till exempel. Åsa Larsson gillar jag, hon har ett väldigt bra språk. Och Håkan Nesser har ju dessutom humor.
Din huvudperson kriminalkommissarie Evert Bäckström, hur fick du till honom?
– Jag har jobbat inom polisen nästan hela mitt yrkesverksamma liv så jag har sprungit på mängder med sådana där Bäckströmmare. Alla polisstationer har sin egen Bäckström. Jag har vänt mig lite mot att man i deckare ofta skildrar poliser som ett slags skönandar. Så då tänkte jag att jag ska skriva om ett sånt där riktigt arselhål, så folk får klart för sig att det finns en annan sort också. Han är helt byggd på verkligheten.
Han finns alltså, menar du?
– O ja, o ja. Han är en karikatyr av existerande poliser. Ofta när man bygger upp romanfigurer så lånar man lite. Bäckström har två förlagor faktiskt.
Du har lagt ihop deras sämsta egenskaper till en?
– De är var för sig så jävla dåliga. Problemet med den ena var att han hade inget underhållningsvärde, han var bara knäpp. Den andra hade faktiskt ett visst underhållningsvärde förutsatt att du inte råkade ut för honom som yrkesverksam för då skulle du nog hålla dig för skratt.
Ser du ingen fara i att en så osympatisk hjälte kan stöta bort läsarna?
– Det skrämmer mig lite att han tycks vara mer populär än någon annan romanfigur. Men hyggligt folk har väl honom som någon slags ventil. Han är ju faktiskt inget kul, om man ska vara ärlig.
Hans kvinnosyn är ju hemsk…
– Jo, men han hatar ju alla. I den meningen är han demokratisk. Men han är tacksam att skriva om. Utan några litterära jämförelser i övrigt, men om du går till författare som Balzac och Dickens så hittar du ju ett jävla persongalleri på Bäckströmtemat. Sen har de på något sätt utmönstrats ur litteraturen.Om man ska vara lite högtidlig så bär Bäckström en litterär tradition nämligen det gedigna arselhål som har sin givna plats i litteraturen.
Finns det några likheter mellan dig själv och Bäckström?
– Nej, du kan inte skildra en sån där figur med någon slags distans och ironi om du är sådan själv. Men när min fru blir arg på mig så brukar hon kalla mig för Bäckström. Men så jävla illa är det faktiskt inte…
"Den sanna historien om Pinocchios näsa" är verkligen en myllrande historia med många bihandlingar. Du väver in Nikolaj II, Churchill, djurrättsaktivister och en massa annat. Jag tänkte lite på "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" när jag läste den...
– Jojo visst, det får du gärna göra. Det var nog en av de sämsta böcker jag läst och det beror på att han inte la av i tid, upptakten är ju magnifik. Men det är många som skrivit på det viset med historiska samband. Om det är någon som jag sneglat på så är det Dan Brown mer än den där, vad hette han nu, Jonasson va? Man kan säga så här. Förhoppningsvis har läsaren det muntrare än författaren.
Vår recensent skrev faktiskt att det märks att Leif GW Persson haft väldigt roligt när han skrev den här boken. Hade du det?
– Ja vars. Annars hade jag nog inte gett ut den. Jag ger bara ut böcker som jag kan tänka mig att läsa själv och jag är ganska kräsen ska du veta. Och den gick ju direkt upp på första plats på topplistan.
Jo, du är ju otroligt populär. Man kan ju till och med köpa dockor som föreställer dig!
– Ja, det var förlagets idé. Jag är inte så jävla självupptagen att jag kommer på sånt själv. Men det finns en rolig historia om den där dockan. Den första modellen som gjordes föreställde Bill Clinton. De tillverkas i Kina och den kom ut i samband med hans memoarer. Då var det nån på förlaget som kom på ”vi måste göra en sån där av dig”. De snackade med kineserna som ville ha lite foton och sådär. Men sen hörde de av sig och skulle inte hinna leverera den därför att jag var alldeles för tjock jämfört med förlagan. Så den föreställer alltså mig med Bill Clintons kropp. Smal och smärt, det har jag inget emot.
Vad tror du det beror på att du blivit så folkkär?
–Det är väl åldern… Man blir ju gammal och trött och orkar inte hålla på och slänga käft med alla människor.
Vet du vad jag tror. Jag tror att det beror på att du alltid har svar på allting. Lite som Zeb Macahan, en man kan lita på som säger hur det är...
– Vi går ju ungefär likvärdigt ... Nja, en poäng där är kanske att när jag inte vet, så säger jag det. Det tror jag folk uppskattar.
När du är ute bland folk, får du mycket komplimanger?
– Ja, det får jag faktiskt. Och då blir jag punktligt generad. Män i min generation är inte särskilt bra på att ta emot det. Vi har ju mer den där rollen att det är vi som fördelar gracerna.
Vad gör folk när du möter dem, som du blir generad av?
– De är jävligt vänliga mot mig och säger att de gillar tv-programmet och böckerna. Det är klart att det tar djupt på mig, det är svårt att visa hur glad man blir.
Hur ser närmaste framtiden ut?
–Jag planerar inte mitt liv på det sättet utan jag tar det som det kommer. På det viset är jag för gammal.
Du har ju hotat att sluta med ”Veckans brott” till exempel?
– Nej, det är inget hot. Jag har sagt åt dem i över ett år att jag inte orkar med det. Jag har kontrakt för våren också, men efter det ska jag lägga av. Det kommer inte som någon överraskning för dem, däremot är de för lata för att börja leta efter en ersättare. Men det är ju inte mitt problem.
Det blir väl inte så lätt...
– Jodå, det är ingen konst alls men det blir naturligtvis ett annat program. Men det behöver inte betyda att det blir sämre, det är tvärtom stor chans att det blir bättre.
Nästa bok då, finns den i ditt huvud redan?
– Ja, det finns de alltid, däremot har jag inte satt mig ner och börjat skriva än.
Kan du ge någon ledtråd?
– Nej nej, det är livsfarligt. Du ska aldrig prata om en bok förrän den ligger där. Det är väldigt riskfyllt. Risken är att du pratar sönder den.
Men kommer Bäckström att vara med?
– Nej, den slipper du. Jag fixar inte att skriva två Bäckström på raken. Det finns inte en chans. Det blir någon annan typ av bok.
Varför fixar du inte två på raken?
– Nej, så kul är det inte och han är så jävla påtaglig. Det blir för mycket. Men så småningom återkommer han, om jag får ha hälsan. Den sista boken om Bäckström ser jag verkligen fram emot, för då ska jag ju ta livet av honom. Och det kommer inte att bli någon lätt död, kan jag säga.
ANN-CHARLOTTE IRHEDE
013-28 03 62
ann-charlotte.irhede@corren.se