Leif GW Persson:
Den som dödar drakar
Albert Bonniers förlag
Ett typiskt fyllskallemord: sextioåttaårige Karl Danielson hittas brutalt mördad i sitt hem i Solna. På väg ut från toaletten har någon dängt ett grytlock i huvudet på honom. Borde inte vara svårt att hitta mördaren i fyllskallens bekantskapskrets. Men den - enligt egen utsago - supersmarta kommissarien Evert Bäckström anar oråd när han får hand om fallet i Leif GW Perssons nya kriminalroman "Den som dödar drakar".
Alltså samme Bäckström som i fjolårets roman, "Faller fritt som i en dröm", förpassades till godsspaningsroteln för att minimera de samhälleliga skadorna. Nu är han återinsatt som kommissarie, medan chefen för rikskriminalen, Lars Martin Johansson, har pensionerat sig och en annan av böckernas huvudpersoner, polisintendent Anna Holt, avancerat till polismästare. Annars är mycket sig likt, förutom att Leif GW Persson nu porträtterar den korrupte, cyniske, sexistiske, rasistiske och i största allmänhet vedervärdige Evert Bäckström i helfigur. Ingen uppbygglig bekantskap.
När det gäller sakkunskap och cool stil har Leif GW Persson få övermän i svensk kriminallitteratur, likväl är "Den som dödar drakar" en segdragen historia. Romanen lunkar på i makligt tempo när den beskt avromantiserar alla naiva föreställningar om den svenska polisen. Hela romanen andas ett slags trötthet, fjärran den återhållna vrede som präglade författarens tidiga, lysande romaner. Nu känns det mest som en arbetsseger när jag efter fyrahundra boksidor kan slå ihop boken.