Det måste finnas någon väg ut ur det här - sa läsaren till författaren. Det är så mycket förvirring och jag hittar ingen lösning. Remixar man en Bob Dylan-fras för den här boken så blir det nog ungefär som ovan.
För trots att Håkan Lahger är en god skribent och trots att han älskar Bob Dylan mer än de flesta blir det här en spretig och märklig bok. Förvirrande och utan enkel lösning. Läsvärd i stycken. Smått hopplös i sin helhet.
Upplägget är egentligen ganska enkelt.
Två män. Bob Dylan - jättekänd rockpoet från USA. Håkan Lahger - inte lika känd populärkulturskribent från Sverige. Allt är upplagt för en ensidig, distanslös kärlekshistoria. Men Håkan Lahger vill mer. Han ska spränga gränser, berätta om Dylan och hans musik, om sig själv, om svenskar som älskar Dylan och han ska berätta om hur tiden gått sedan en hel värld sjöng "Times are a changing".
Så Håkan Lahger intervjuar, reserapporterar, kåserar och är smärtsamt självutlämnande. Hörde jag någon ropa: redaktör?
Det är nämligen precis vad man gör halvvägs in i den här boken. Någon på förlaget kunde väl åtminstone lugnat ner Håkan Lahger och hans pretentioner. Sagt åt honom att renodla sina idéer och döda några darlings.
För när Håkan Lahger är koncentrerad är han bra. Hans samtal med Gunnar Harding är utmärkt, hans porträtt av Dylan-älskaren och Bergman-skådisen Jörgen Lindström är strålande.
Porträttet av Izzy Young dryper av välplacerad nostalgisk melankoli. Och Håkan Lahgers beskrivning av sin brors cancerdöd är stålstark och blödande på samma gång. Den här bokens helhet är på ett förunderligt sätt mindre än sina delar. Synd på en så passionerad kärlekshistoria.