Några få författare kan jag inte läsa utan att samtidigt höra deras röster inuti. Torgny Lindgrens västerbottniska eller Göran Tunströms värmländska ger läsningen en speciell rytm. Samma gäller Håkan Nessers Kumladialekt. Den trygga rösten från gnällbältet har en given plats i mitt hjärta.
Nesser har gett ut ett tjugotal romaner och jag har nog läst dem allihop. Främst för hans utsökta språkbehandling. Här finns en vardagligt, godmodigt tonfall, kryddat med lätt ålderstigna favorituttryck, som luguber eller sinister. I sin nya roman infogar han bortglömda 60-talsord och uttryck som "spjuver", "prima liv" och "jag är idel öra" Jag faller för det, varje gång.
Jag gillar också den milda ironi som utmärker hans stil. Den befriande humorn, som ibland till och med står i vägen för de mer djuplodande resonemangen om rätt och fel, moral och omoral, som är Nessers egentliga ärende.
Minns jag rätt är det nu första gången Nesser låter Uppsala utgöra fonden till en kriminalhistoria. Allt tar sin början 1969, samma år Nesser själv började plugga i lärdomsstaden. Jag känner mig i förstaårsstudentens känsla av att "nu börjar livet, nu kan allt hända".
Några ungdomar träffas, bildar par och blir vänner. De dricker vin och diskuterar Gud, Livet och Kärleken. Vänskapen leder till att de köper en buss och drar i väg på en långresa genom Östeuropa. Där är de med om en traumatisk händelse, som får ödesdigra konsekvenser.
Gänget splittras, men återförenas några år senare. Under en svamputflykt dör en av kvinnorna efter ett fall från en klippkant. Fallet avskrivs som en olyckshändelse. Men 35 år senare ramlar kvinnans älskare ned från exakt samma plats. Ett sammanträffande som inte lämnar Kymlingepoliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman någon ro. Men utredningsarbetet går trögt. Är det mord? Självmord? Olycksfall? Ren slump alltsammans?
"De ensamma" är en tegelsten på 600 sidor, som bör avnjutas i makligt tempo. Romanen är lite för lång och når inte samma höjder som Paul Auster-inspirerade "Maskarna på Carmine Street", Nessers förra alster. Romanen berättar om vänskap som vittrar sönder och livets bräcklighet, om hur allt kan ryckas undan på ett ögonblick. Av en stroke, en bilkrasch eller kanske bara en lätt knuff.
Nessers sätt att i sina böcker citera både verkliga och fiktiga poeter delar läsarna i två läger. Somliga blir förvirrade av att Robert Graves och vår egen psalmist Johan Olof Wallin nämns i samma text om de påhittade författarna Erik Steinbeck och Bernard Grimaux.
Själv älskar jag dessa blinkningar till de trogna läsarna. Den ryske poeten Michail Barin existerar bara i Nessers fantasi, men hans citat återkommer med jämna mellanrum i texterna. Så även nu och det rycker i mungipan när jag återser hans namn.
Jag vet inte hur Nesser går tillväga. Hur han skapar denna personliga mix av dikt och liv, av känt och okänt. God litteratur blir det i varje fall och det är förstås huvudsaken.