I Neill Blomkamps biodebut ”District 9” fick utomjordingar symbolisera Sydafrikas apartheidhistoria. Jag gillade skarpt fröet till den, sexminutersfilmen ”Alive in Joburg”, men kände att allusionen blev tunn när den spändes ut över en hel långfilm.
I ”Elysium” fortsätter regissören att utveckla sin politiskt smaksatta science fiction, och den här gången är skalan ännu större: världens rikaste har byggt en rymdstation, ett groteskt ”gated community”, där de lever gott medan de fattiga hålls under uppsikt på jorden.
Livsviktig operationMatt Damon spelar en fabriksarbetare som hoppas kunna bli insmugglad i överklassvärlden för en livsviktig operation. Men på rymdstationen styr en politiker (Jodie Foster), likt en kylig Bond-skurk, och hon vill givetvis inte att deras supereffektiva sjukvård ska bli tillgänglig för vanligt folk.
Perfekt psykopatSharlto Copley, amatörskådisen som fick sitt genombrott med ”District 9”, är perfekt som de burgnas psykopatiske hejduk på jorden.
Den här gången infriar Blomkamp fler löften från kortfilmstiden. ”Elysium” är en mognare film med en engagerande historia och väl utmejslade rollfigurer – även om Alice Bragas modersroll är ganska klyschig.
Hantverket håller nästan James Cameron-klass. En invändning från regissörens debut kvarstår dock: det glappar lite. Det sociala engagemanget blir här och var, om än i mindre omfattning än senast, en kuliss framför vilken testosteronstinna huvudpersoner duellerar så att dammet och kroppsdelarna yr.
Men känslan av att Blomkamp börjar hitta rätt är nästan lika mäktig som ”Elysiums” pampighet i sig. (TT Spektra)