Jag förstår att Lasse Hallström har hittat sitt filmiska hem i USA. När han är som bäst har han precis som de bästa amerikanska mainstreamregissörerna förmågan att göra något stort av något litet. Det handlar om regissörer som kan göra anspråkslösheten till en tillgång. Men, nu är det ganska länge sedan Lasse fick till "det".
"Dear John" bygger på en bok av sentimentalspecialisten Nicholas Sparks. Och det är bara några veckor sedan jag senast kommenterade honom. I en recension till filmen "The Last song" skrev jag att "flera av hans böcker har blivit film" och att "filmerna, 'Dagboken' och 'A walk to remember', bygger på en ärlig sentimental känsla och bjuder på härligt renande gråtattacker". Det är egentligen den typen av material som borde passa Lasse Hallström som hand i handske men trots det har han fortfarande problem. Han får, som sagt var, inte riktigt till det.
I samarbete med Filmtrailer.se
I "Dear John" tycker jag att det handlar om att han låter det intressanta i filmen fladdra förbi och sjabblas bort av tråkiga berättarröster medan han ägnar sin huvudsakliga uppmärksamhet mot mindre angelägna delar av berättelsen. Framför allt är det lite för mycket brevskrivande.
Filmen berättar historien om John, en soldat som träffar en ung och välbärgad collegetjej. Vi följder deras kärlekssaga, i återblickar och i nuet. En saga som stöter på problem i och med 9/11 då John bestämmer sig för att fortsätta sin militärtjänstgöring.
John spelas av Channing Tatum som ser ut som en stjärna men inte är någon större skådespelare. Han förtjänar ändå en eloge för sin envetna jakt på utmanande roller. Amanda Seyfried, från "Mamma Mia!" och tv-serien "Big Love", är desto bättre och har en engagerande naturlighet i rollen som Johns kärleksintresse Savannah. Poängen är att deras insatser spelar mindre roll. Det är svårt att göra något intressant av att titta ut i intet.