Omaka par
Medverkande: Ulf Brunnberg, Claes Månsson, mfl
Regi: Anders Albien
Maxim, Stockholm
Huvudrollsinnehavarna spelar frånskilda män som tillfälligt borihop. Den ene (Claes Månsson) har blivit utslängd av sin fru. Han fårdå bo hos kompisen (Ulf Brunnberg) i dennes jättevåning i New York.
Pjäsförfattaren, Neil Simmons, gör av detta en relationskomedi, somkan vara full av roliga poänger, men också av tänkvärdheter, somabsolut inte ska skrattas åt.
Det senare överraskade uppenbarligen premiärpubliken i fredags. Den hade kommit dit för att först och främst ha roligt.
Neil Simmons har i "Omaka par" skrivit en bra pjäs, som visar hursvårt en bohem och en pedant har att bo ihop. Men han blottlägger ocksåegenskaper som pessimism och optimism samt översitteri ochunderdånighet, slöseri och snålhet.
Av detta gör de båda huvudrollsinnehavarna allt de kan för att skapaett par timmars rolig underhållning. De har det jobbigt. Mycketberoende på att manuset inte alls tillåter att det är roligt.
Det finns mycket dråpligt att skratta åt, men en del av skrattenfastnade i halsen, när man förstod hur rollfigurerna led. Då blev ocksåföreställningen lidande.
Roligast är föreställningen den korta stund då Petra Nielsen ochBirgitte Söndergaard dyker upp som eventuella nya partners till de bådamännen. De spelar spanjorskor med bräckliga kunskaper i svenska, ochgör det kul.
Deras närvaro på scenen inskränker sig till en stund i andra akten. Jag vet inte när Petra Nielsen hade en så liten roll senast.
Föreställningen har en vinnare i Ulf Brunnberg. Inte för att han ärroligast, utan för att han föreställningen igenom klarar bohem- ochslarverrollens både mänskliga och omänskliga sidor.
Till slut blev det dock så, att en något dämpad premiärpubliklämnade Maxim. De flesta hade nog väntat sig att "Omaka par" skullevara roligare.