"Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker." Jag bär med mig orden efter läsningen av denna betydelsemättade kortroman. Då de uttalas syftar de på Valparaiso i Chile, vars betydelse falnat, men ett slags skönhet bestått.
Symboliken kunde dock lika gärna gällt den pakistanska kulturen, det amerikanska världsherraväldet eller den inre förändring huvudpersonen genomgår. Den illustrerar också flickvännens depression, som ödelade hennes vitalitet, men fick henne att stråla av en inre, lätt vansinnig glöd.
Den sparsmakade texten framförs i monologens form. Formuleringarna är väl avvägda, anpassade till den artigt återhållsamme, men likväl passionerade pakistanske man, Changez, som berättar om några avgörande år i sitt unga vuxenliv.
Han talar till en för läsaren osynlig amerikan han råkat stöta på i pakistanska Lahore. Han berättar om sin fyraåriga vistelse i USA, först som högpresterande student, därefter som anställd vid ett lika framgångsrikt som hänsynslöst företag.
Under slutet av tiden i USA faller tornen vid World Trade Center samman under terrorattacker. Såväl på det privata som det yrkesmässiga planet rasar strax därefter de värden på vilka Changez byggt sitt liv. Han skäms över sin blinda åtrå efter framgång och njutning, och återvänder brådstörtat till Pakistan för att fredligt arbeta för sitt hemland.
Under hela monologen skapas dock upprepade stunder av osäkerhet kring frågan om våld. Osäkerheten kvarstår vid läsningens slut. En läsning som är oavbrutet engagerande, oavsett om innehållet för stunden berör känslomässiga konflikter eller världspolitiska maktfrågor. De hör ihop.
Åsa Österlöf