Stefan Hammenbeck visste rätt väl vad han gav sig in på när han tog jobbet som konstansvarig på länsmuseet. Han jobbade här i flera år på 80-talet.
- Jag trivs i huset, säger han när vi träffas på hans arbetsplats en förmiddag innan museet öppnar.
- Och konstsamlingen är ovanligt rik. Det var därför det var så roligt att återvända hit, den ger så många ingångar till diskussioner om konstens innehåll och budskap.
En av Stefan Hammenbecks arbetsuppgifter är visningarna och det märks att han trivs i den rollen. Han berättar kunnigt och engagerat om både äldre och nyare verk. När jag ber honom ge exempel på en bild som brukar väcka starka känslor väljer han en stor målning ur den senare kategorin. Konstnären är Staffan Hallström och motivet tycks i förstone vara en stenhög tecknad i svart mot lysande gult. På nära håll ser man att högen består av dödskallar.
- När man upptäcker det får den förföriska gula färgen en ny, väldigt otäck, betydelse, säger han och pekar. Här ser man att konstnären har använt kol också. Och de där fläckarna måste ju vara flugorna som dras till dödskallarna...
Strax intill "Dödskallepyramid" hänger Atti Johanssons "Skogsbruksteknologi" från 70-talet där konstnären i klara färger tar avstånd från rovdriften på skogen. Motivet är en skogsbruksmaskin omgiven av grön barrskog. Ett bra exempel på hur bildkonst kan hålla samhällsfrågorna aktuella, dagens miljödebatt är ingen ny uppfinning, konstaterar Stefan Hammenbeck
- Det dröjde ett tag innan jag upptäckte den hoppfulla blå himlen bakom det gröna. Men det är just därför museerna är så bra. Du kan gå tillbaka och titta på bilderna om och om igen. Och så plötsligt dyker nya insikter upp.
Stefan Hammenbecks eget konstintresse väcktes under tonåren i slutet av 60-talet. Han hörde professorn och konstnären Oscar Reuterswärd föreläsa om konkretism på konstmuseet i Eskilstuna.
- Reuterswärd hade gjort en skulptur som bestod av några metallbleck på en platta som satt fast på väggen. Det var konstnärens minnesbild av delfiner som hoppar ur vattnet. Då tyckte jag inte att några metallbitar på en vägg var konst men det väckte min nyfikenhet och jag bestämde mig för att läsa konsthistoria.
Sedan dess har hans konstsyn förstås förändrats en del. I dag betonar han att konst inte bara är skönhetsupplevelser. Nej, konsten tränger in i alla aspekter av mänskligt liv och ger oss massor av ingångar till funderingar kring vad det egentligen är att vara människa. Genom sin förmåga att frysa nuet är bildkonsten också ett sätt för människan att göra avtryck för framtiden.
- Utan bilderna kommer vi att sakna viktiga visuella pusselbitar i vår historia, säger han och tar ett konkret exempel från 1800-talet.
- Linköpingskonstnären Johan Krouthén målade halmstackar, Claude Monet målade halmstackar, Hugo Birger målade halmstackar... När dyker de där stora, vita inplastade grejerna som ligger ute på åkrarna i dag upp i konsten?
Det senare 1800-talet med sin gryende modernism fascinerar konsthistorikern Hammenbeck. Det är då konstnärsrollen förändras, berättar han. Konstnären träder fram som en egen individ, konsten isolerar sig inte från samhället längre, fotografin och vetenskapliga upptäckter ger nya perspektiv.
- En intressant fortsättning efter "solskensmålaren" Krouthén, är den mäklige Axel Andersson som återger den lite mer sunkiga delen av Linköping. Han målar gråväder och fabrikerna utefter Stångån, inte ens Linköping undgick industrialiseringen... Där, i 1800-talets städer, ser vi ju också upprinnelsen till vår tids miljöproblem.
Men den bild på museet som har drabbat honom allra mest är betydligt äldre än så. Det är en bild av den lidande Kristus, målad runt år 1500 av holländaren Albert Bouts i starkt realistisk stil.
- Titta hur långt taggarna på törnekronan tränger ner under huden. Den här målningen har en oerhörd kraft men inte i första hand som religiös bild. För mig handlar den om att våga stå för sitt ställningstagande. Den symboliserar på något sätt min tro på konstens förmåga att säga saker, även det obekväma.
Östgötarna kan tacka en grupp välvilliga donatorer för länsmuseets ovanligt välförsedda konstavdelning. Det var framför allt Carl Dahlgrens och Charles Emil Hagdahls stora gåvor på 1890-talet som lade grunden till dagens samling. Och det är avkastningen från gamla privata donationsmedel som än i dag betalar konstinköpen. Även museets vänförening ger viktiga bidrag.
- Det finns nog inget länsmuseum som får några pengar av sina huvudmän att köpa konst för, säger Stefan Hammenbeck.
Hur många verk länsmuseets konstsamling består av i dag vet han inte. Men basutställningen, alltså konsten som visas i salarna på museets andra våning, utgör en mindre del. Det mesta är magasinerat eller hänger på väggarna hos olika myndigheter.
Med några års mellanrum brukar museet göra en stor omhängning. Då byts konstverken i basutställningen ut. Inte alla dock - de riktiga klassikerna, till exempel Lucas Cranachs "Adam och Eva", får aldrig vila i magasinet.
Samlingen speglar väl den europeiska konstutvecklingen från sen medeltid fram till i dag. Men ett länsmuseum måste också lyfta fram nationella och regionala perspektiv, konstaterar Stefan Hammenbeck. Så görs också i olika tillfälliga utställningar.
- Konstprofessorn Ulf Linde sa en gång att man inte får glömma bort betydelsen av det provinsiella. Som exempel tog han Monet som målade sin egen trädgård och nådde världspubliken. Vi talar så mycket om internationalisering men det är viktigt att inte glömma kraften i det lokala och regionala också. Att våga tro på det som finns runtomkring, våga vara sig själv.