"Minnesskogen, bildskogen kan inte ödeläggas. Den lever kvar i vårt medvetande, den svävar i vårt blod. I denna vildmark leder inga vägar hem eller bort. Här går du. Här är din rikedom. Här gräver livet självt efter sitt vatten. Allt verkar vackrare, tydligare, mer påtagligt. Och smärtan söker din blick. "
"ALL ORSAK till att något övergår från icke-varat till varat är ju poesi", menade Platon.
I den meningen är Maya Eizin Öijers verk handfast bildpoesi. Känslor, tankar och erfarenheter som inte låter sig sägas görs närvarande i hennes konst. Man ska nog inte försöka se hennes bilder som rebusar eller pussel som har en lösning. De skapar i stället en kreativ oro som kräver sitt, tror på dig som betraktare och gör dig aktiv i förhållande till verket. Så startar goda interaktiva processer.
I en av hennes bilder ser man en kvinna som pekar på sitt huvud. Hon verkar koncentrerad, inåtvänd och njutande. På den mörka bakgrunden finns två grupper av prickar; en med tre och en annan med fyra. Nertill är en sträng spänd som på ett enkelt instrument. Och på en spik bredvid hänger en stråke. Verket heter "Hörselhallucination" och är från 1993.
Konstverket som ett instrument, vilken sympatisk tanke? Tillägnelsen som en hallucination. Varför inte? En synvilla är minst lika informationstät och tydlig som varje annat synintryck. I hörselhallucinationen dominerar ljuden och musiken, fast det är alldeles tyst för andra. Så är det ju när man uppfylld av ett konstverk inte kan säga hur och varför.
Maya Eizin Öijers bilder är inte tvetydiga, men öppna och mångtydiga. Motsatser finns närvarande samtidigt. Tidsbilder dubbelexponeras.
När man ser Maya Eizin Öijers utställning med viktiga verk från det senaste kvartsseklet, ser man den simultaneffekten återkomma i olika former. I en del av fotografierna liksom laserar hon en bild tunt över en annan och skapar en känsla av tidsöverlagring. En tid ses genom en annan.
Ett annat återkommande drag är mönstren där geometri skapas genom spegelvändnings-effekter. Och det röda och svarta; kärleken och sorgen, sida vid sida.
I många av bilderna arbetar hon med collageeffekter. En romantisk målning fotograferas i svartvitt och sätts samman med en illustration av ett hjärta och en facktext om hjärtats funktion.
Det låter väl inte så särskilt kreativt eller spännande. Men Maya Eizin Öijer har en så övertygande förmåga att göra sammanställningarna visuellt intressanta. Bilderna är stiliga, ofta blandas mycket sensuella partier med mera "sakligt" svartvita. Några klassiska bilder från åttiotalet, där Norrköpings konstmuseums suveräna "Mind of a Fool" känns central, har blivit postmodernismens svenska ikoner. Här bröt hon så markant mot modernismens krav på enhet och helhetsverkan.
Till den hör utställningen har kommit en mycket vacker bok med texter av några av våra vassaste kritiker. Jag märker när jag läser vad de skriver, och vad jag själv skrivit, att det lätt blir en slagsida i beskrivningen av Maya Eizin Öijers verk. Det blir en överbetoning av innehåll och teori.
Men när man går i den här utställningen överväldigas man ju av det visuella. Det är så bildmässigt. Stilla, underskönt blå landskapskompositioner med speglingar i orörliga vattenspeg-lar. I andra bilder explosivt måleri i en blandning av graffitistil och japanska serier och dataspel. Och bearbetade fotografier som fått en skön patina pålagd.
Det sägs att i naturvetenskapen är den vackraste teorin den skarpaste. Samma sak ser jag i Maya Eizin Öijers konst. Också.