Man kan bli osäker på vilket ord som är rätt med avseende på stilvärde och den värdering det eventuellt uttrycker. En strävan har sedan lång tid varit att flytta fokus från person till miljö. Till detta syfte har begreppsparet funktionshinder-handikapp använts, både i Sverige och internationellt.
Funktionshinder står då för själva skadan, och handikapp står för skadans innebörd i förhållande till omvärlden. Det senare är ett relativt begrepp, som beror på miljön. Enligt detta sätt att tänka bör man alltså prata om den handikappande miljön men inte om den handikappade personen. Annorlunda uttryckt: ett funktionshinder behöver i rätt miljö inte innebära ett handikapp.
Så har det sett ut i Sverige sedan 1980-talet.
Men nu blåser förändringens vindar. Socialstyrelsen vill få bort ordet handikapp, vilket de anser kan fungera stigmatiserande. Man har därför lanserat ett nytt begreppspar: funktionsnedsättning-funktionshinder.
För den som har tillägnat sig den tidigare språknormen blir det lite krångligt. Ordet funktionshinder har nämligen i och med detta fått en ny innebörd. I det nya begreppsparet står funktionshinder för den miljörelaterade begränsningen och funktionsnedsättning står för skadan, det varaktiga.
Socialstyrelsens riktlinjer är omstridda och hur genomslaget blir återstår att se.
Det lovvärda syftet är dock nu som tidigare att förlägga tyngdpunkten på samhällets förmåga eller oförmåga att vara tillgängligt för alla.