NY BOK
Gunnar Brusewitz & Allan Ellenius:
Olof Thunmans Uppland
Atlantis
Vi är många i min generation som gått över "daggstänkta berg";
... som lånat av smaragderna sin färg.
Sorger har vi inga
våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg.
Men "fallera" då?
Nej, det fanns faktiskt inte med från början, detta allsångshurtiga omkväde. Det som ekade bra i klassrummet och fick oss att ta i lite extra i slutklämmen.
Och jag tror inte vi hade riktigt klart för oss vad "daggstänkta" stod för.
Men vem skulle sjunga om våren
den unga
om vi vore kloka som de?
Visan publicerades första gången i Strix julnummer 1906 och var faktiskt den första egna dikt som upphovsmannen såg i tryck. Den lär ha fötts några år tidigare, en sommarnatt på en landsväg utanför Flen.
I sångboken stod det Olof Thunman under vistexten, men det var inget viktigt. Då. Ingen kommenterade det ens.
"En bit målare, ett stycke skald, en aning vismakare, en skärva människa"; så beskriver denne Thunman (1879 -- 1944) sig själv; upplänning, vagabond, vandrare, författare och konstnär.
Torsten Fogelqvist har kallat honom "... en uppländsk Cyrano de Bergerac, som höll fjädern i sin hatt och i vars hjärta intet svek bodde".
Han benämndes ibland "Upplands lurvige Pan", en kraftig karl, oftast iförd en slags egenhändigt komponerad folkdräkt; en halvlång dubbelknäppt rock och sportbyxor som slutade vid knäna. På vintern bar han alltid en rejäl pälsmössa där han "... riddaren av landsvägen och bägaren" kom klivande mellan hemmet i Knivsta och Uppsala. Bil vägrade han att åka.
Att färdas till fots var däremot en del av livet. Det gav tid att se, stanna, formulera och tänka. Det gav honom också en stark fysisk närhet till marken, historien, landskapet och årstidsdynamiken; det som födde hans skapande. Få kunde teckna gravhögar, hus och skogar som Thunman, få kunde beskriva fornminnen och hembygd så fritt från romantisering som han.
Två andra upplänningar; författaren och konstnären Gunnar Brusewitz och konsthistorikern Allan Ellenius har i många år följt Thunman i spåren, både de stora penseldragen och de små: "under himlavalv och lupp". Både de inre vedermödorna och tecknen in i vår tid, betydelsen av att iakttaga och ordna.
Att se meningen i det som tiden visar fram.
I den vackra och mycket typiska Atlantisvolymen "Olof Thunmans Uppland", drivs Brusewitz och Ellenuis av samma landskapspatos som Thunman en gång, att förmedla en förståelse till förväxling lik kärlek. Det är levande och mångbottnat och diktens närvaro ger det ett slags egenrörelse: starka känslor, klara samband, ett innehåll som livet självt, dock långt ifrån gråtmilt. Det finns något kongenialt i sammanvävningen av de tre.
För Brusewitz blev den här boken hans sista stora skapelse, innan han gick bort för ett år sedan. Men här har han avstått från att illustrera, det stora samlade bildmaterialet är Thunmans eget. Och det imponerar: pregnansen, mångfalden, förmågan att uppfatta. Stor Thunmankärlek fick träden. Ekar, tallar, skulpturala grenverk blev till äventyr. Till bild och vers.
Olof Thunman levde i en tid när hembygdskärleken blommade ut, när alla samband som ligger i begreppet, var starkt växande och närvarande. Han blåste ande och intensitet i det med sina teckningar, dikter och prosatexter. Främst i Upsala Nya Tidning, men också i en rad böcker. Sin första separatutställning hade han först när han varit känd konstnär i flera decennier.
Lycka nu, när allt är samlat, så rikt berättat och vackert tryckt.
Ett landskapskosmos uppstiget ur "daggstänkta berg."
Så stor kan en jordefläck bli.
Här väller källan än som förr i tiden
ur gruset fram vid askens blanka rot
Den dryck hon bjuder mig är klar
och jordsval
och känns som läkedom för hjärtats
sorgoch sot.
Thunmans egna ord.