Färgen är allt. Motivet underordnat en gränslös associationskedja. Oändlighetsperspektivet präglar denna utställning, där konstnären ideligen tillåter sig att avvika från ämnet i vad som kan uppfattas som ostyriga nycker och infall men som i själva verket leder den tålmodige betraktaren in på överraskande vägar.
Hans Lif inspireras av närmiljön, vintersnö och sommargrönska, och det lyriska anslaget präglar hans måleri i mångt och mycket. Men den poetiska friheten lösgör honom ofta från vad jag vill kalla grundämnet, och det färdiga verket innehåller så mycket mer än bara blommor och bär.
Triviala ting i ateljén är frekventa i hans dukar, städet, tennkannan, modellplanet. Vad har de där att göra? Utflykterna i konsthistorien, Giacomettifiguren på det flottiga grillgallret, Matthias Grünewalds Isenheimaltare med Kristi marterade kropp, liksom den monumentala hyllningen till Albrecht Dürer - varför? Nej, Hans Lif skriver oss inte allt på näsan. Vi tvingas tänka själva, och det i alldeles egna banor efter egna referenser. Det kan vilseleda eller också leda vidare, även utanför konstnärens egen sfär.
Dock är det den starka upplevelsen av färgbehandlingen som dominerar, oavsett motivkrets. Inte minst ljusmåleriet imponerar i den häftiga penselskriften. Det finns en lekfullhet i sättet att slå an ackorden, och växlingen mellan blonda och mörka partier sker med stor elegans och pregnans.
För att inte tala om alla dessa vykort, vars transponering till måleriska motiv stundom sätter proportioner ur spel och i omtolkningen ges nytt liv. Gestiken och rytmiken kännetecknar genomgående Hans Lifs oljor. Det bådar gott för en förhoppningsvis fortsatt utveckling av det alldeles specifika måleri han presterar.
Ewe Olsson