En pojke försvinner i Västerås. För att göra ont värre klantar sig polisen å det grövsta när försvinnandet hamnar mellan stolarna på stationen. När brottsrubriceringen övergår till mord kallas Riksmord in.
För den vane deckarläsaren är upplägget knappast nytt, inte heller slitningarna inom poliskollektivet. Våldet är rått och oåterkalleligt, men författarna, som gjort sig kända som duktiga manusförfattare för tv, vältrar sig aldrig i brutala sekvenser. I stället väljer de att ligga nära en känsla av ett realistiskt utredningsarbete. Mina tankar går snart till Val McDermids serie om Carol Jordan och Tony Hill, även om Rosenfeldt och Hjorth har en bit kvar upp till den nivån, och beröringspunkterna blir inte färre när det uppdagas att svenskarnas ess i rockärmen är en psykolog och gärningsmannaprofilerare med - jo då - grava psykiska problem.
Tempot är högt, särskilt i första halvan av boken. Sedan trampas det vatten en stund före den stora finalen, med en efterföljande cliffhanger som heter duga. Ska man vara lite kinkig hade boken kunnat vara mindre ordrik och redaktören hade gärna fått begränsa användandet av kortare och kortare meningar efter varandra på separata rader.
Norstedts har förstås stora förhoppningar om att den här författarduon ska fylla lite av tomrummet efter fenomenet Stieg Larsson. De utländska förlagen är som bekant inte nödbedda när det gäller svensk krimlitteratur, och rättigheterna såldes snabbt och dyrt till nio olika länder när budgivningen drog i gång i våras.
Inte förvånande, för även om det finns en del att anmärka på går det inte att förneka att herrar Rosenfeldt och Hjorth vet precis hur en spänningsslipsten ska dras.