Efter vårens två volymer med 900 boksidor och nu ytterligare 500 knyter så Haruki Murakami ihop romantrilogin "1Q84", författarens största satsning som blivit en fasansfull bästsäljare i hemlandet Japan.
I "Tredje boken" fortsätter kärlekssagan om lönnmördaren Aomame och författaren in spe Tengo, de två älskade som senast höll varandras händer som tioåringar. 1Q84 är en alternativ värld med två månar befolkad de gåtfulla "little people" vars "röster" är grunden för den fanatiska sekt vars ledare Aomame mördad.
Nu är sekten på jakt efter Aomame. Och Aomame på jakt efter Tengo. Medan den lyckligt ovetande Tengo vakar över sin döende far.
Murakami har ju sällsam förmåga att väva in det övernaturliga i en blott alltför sjabbig vardag. "1Q84" vill han dessutom - med sitt little people, sina två månar och Tredje bokens Jungfrufödsel - skapa kosmologi, utan läsaren riktigt, inte alls faktiskt, förstår hur det hänger samman.
Som alltid erbjuder Murakami sinnrik, sensuell underhållning med fortlöpande prosaiska presenter, men "1Q84" gör mig besviken och frustrerad. Trilogin kan alls inte mäta sig med mästerverken "Kafka på stranden" och " Fågeln som vrider upp världen".
Murakamis nya saga om kärlek med förhinder - i 1 400 sidor! - övertygar inte med sina serietidningskaraktärer och sexuella pojkfantasier.
"Tredje boken" är mest bara en lång väntan på det förväntade "lyckliga" slutet där Aomame och Tengo så äntligen ska träffas och dessutom göra mer än bara hålla varandras händer.
Den 60-årige kultförfattarens annars så lysande litterära instinkter går vilse i det volumiösa projektet som mest känns som extremt utdragen och överdetaljerad kortroman.
I stället för överraskande och lycksaligt ögonöppnande blir "1Q84" både märkligt oförklarlig och småljummet förutsebar.