Haruki Murakami: Bara följ med...

Vad tänker du på när du springer? Den frågan har japanska författaren Haruki Murakami fått många gånger sedan han för 30 år sedan inledde en ny fas i sitt liv: som löpare.

Murakami springer i stort sett en timme om dagen, sex dagar i veckan, året om. Varje år fullbordar han ett maraton. Han har till och med sprungit ett ultramaraton. Därtill genomfört flera triathlon.

Så vad tänker han på? Inget särskilt. Oftast inget alls.

Om detta - inget särskilt, inget alls - handlar hans nya bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Översättarna Eiko och Yukiko Duke fångar fint och så där murakamiskt intimt lättsamt författarrösten. Rösten är alltid avgörande men särskilt i denna bok: sannolikt det mest personliga och självbiografiska Murakami någonsin kommer att skriva.

Visst handlar boken om löpning och maraton, men också om hur han blev författare, om skrivandet, om åren han drev en jazzbar i Tokyo, om hans passion för pop- och rockmusik och LP-samlarmani.

Det är dock ingen helgjuten, knappt heller klockren bok. Nio skissartade essäer som en smula förstrött och sökande försöker förstå löparen och människan Haruki. Många upprepningar, självmotsägelser, diverse omtagningar.

Likväl är boken mycket charmig, smått oemotståndlig. Och en pärla för Murakamivänner. Dessutom blir bokens svagheter sammantaget nästan dess styrka: så förvirrande, oklart och oförklarligt är livet i Murakamis ögon. Just därför tecknar han, liksom i sina romaner, tillvaron med en ljusskimrande ironi som bottnar i en djupt romantisk livskänsla.

Givetvis gör han kopplingar mellan löpning och skrivande. Båda uppgifterna kräver fokus, målmedvetenhet, tålamod. Och flow.

Men varför springa? Han fastnar för en annan löpares maxim, Smärtan är oundviklig. Lidandet är valfritt. Teoretiskt kan jag förstå tjusningen. Men att själv ens tänka maraton - aldrig.

Så läser jag inte boken i hopp om att förstå vare sig maratonmannen eller författaren, utan för att få vistas i Murakamis förunderliga prosavärld. Där man kan, om så bara för en stund, få vara sorgsen men ändå glädjas och andas lite lättare medan mörkret faller.

Bara vara i ett läsande flow. Som att löpa utan att behöva röra på benen.

ÖRJAN ABRAHAMSSON