En språkspalt från försommaren om ordet pappa gav upphov till en fråga om morsa och farsa. Hur ser deras historia ut? Att de är bildade till mor respektive far är inte så svårt att förstå. Första beläggen för båda orden är från 1880-talet. Enligt Svenska Akademiens ordbok användes de särskilt i skolpojksslang. En dialektal, framför allt sydsvensk, variant av morsan har varit mojan. På vissa håll har morsa haft betydelsen "söta mor" eller "husmor".
Men hur levande orden har varit i språkbruket är svårare att reda ut. När kan de ha haft sin storhetstid? 50-talet? Jag vet inte. Den som har tankar får gärna höra av sig.
"Man använder det bara om man vill vara lite cool", förklarar en sjuåring hur morsan och farsan används i skolan i dag.
De har också den egenheten att de ofta används som tilltalsord i bestämd form på ett sätt som inte mamma och pappa gör, som i "hej morsan". Man säger ju inte "hej mamman".
Förra veckans spalt om brukare kommenterades av några läsare, som fyller på med andra ord. Roland Johansson tycker inte om användningen av egna produkter när man talar om människor. I sportsammanhang är det vanligt när man menar spelare fostrade i den egna klubben.
Rigmor Sörensson Hernborg tycker att användningen av ett kollektivt ord som personal för individer (som i "två personal") ger en liknande effekt som när man använder brukare. Människor avpersonifieras.
Det kan finnas anledning att återkomma till den frågan.