Full av förväntan öppnade jag pärmarna till Héléna Marienskés prisade debutroman "Rhesus". Den första delen slukade jag med ett leende på läpparna och ett styng av tragiskt allvar i hjärtat. Det är inte alltför ofta som åldringarna har någon talan inom litteraturen, men den här berättelsen utspelar sig på ett ålderdomshem utanför Paris, och den första som har ordet är Raphaelle: "Jag måste se till att vara snäll så att de inte avlivar mig..."
Sedan går det utför, både för karaktärerna och för läsupplevelsen. Att belysa situationen på ålderdomshemmet genom att låta flera personer berätta är en strålande idé, men i stället för att öka förståelsen blir intrycket onödigt rörigt då senildemens, fiktion och olika former av vinklingar krockar med varandra.
Tillgjord överdriftMarienské överskrider tabu efter tabu, och osmakligheterna avlöser varandra. Det hade kunnat vara roligt, men överdriften är för tillgjord och upprepas för många gånger. Här hålls en bankett i stil med filmen "Brakfesten", fast med maten pepprad av läkemedel.
Det utspelas actionfyllda blodbad under åldringarnas revolution för rätten till värme, mat och sex. Man spelar på tv-tittarens lust att se andra människor lida. Och mitt uppe i allt bosätter sig apan Rhesus på hemmet som är full av omtanke, närhet och inte minst sexlust.
Förringar problematiken"Rhesus" är en metakomedi där skämten understryker sin egen betydelsefullhet. Genom apans galenskaper framhäver Héléna Marienské skrattets och den kroppsliga närhetens livsbefrämjande egenskaper. Samtidigt är romanen ett raseri mot den undermåliga äldrevården och vårt sätt att skjuta ifrån oss ansvaret för de gamla och sjuka.
Naturligtvis är det positivt att Marienské kritiserar äldrevården och att hon kan skämta om allt, men jag ställer mig skeptisk till det alltmer vanliga sättet att förlöjliga åldringarnas situation även inom svensk litteratur.
Att skratta åt deras eventuella misär och den patetiskt framställda sexualiteten gör samtidigt att man förringar problematiken.
CAMILLA NILSSON