Helena von Zweigbergk: Systerskap enlig skolboken

Storasyster och lillasyster. Den ena duktig och ansvarstagande, den andra slarvig och självupptagen. Som gjort för konflikter och ett bra romanbygge. Helena von Zweigbergks nya bok kretsar, liksom hennes förra, kring relationsångest. "Ur vulkanens mun" hade ett dysfunktionellt par i fokus. I "Sånt man bara säger" är det systerskapet mellan Susanne och Louise som är berättelsens motor.

Susanne har dragit sig undan världen. Hon har lämnat sambo och tre bonusbarn och ska leva på landet med hjälp av ett avgångsvederlag från jobbet där hon blivit förbisprungen, eller snarare låtit sig springas förbi. Hon är less på det mesta och vill vara ifred.

Men lugnet uteblir. Redan på första boksidan ringer lillasyster Louise. Hon och hennes tonårige son ska vräkas. Kan Jonas få bo ett tag hos sin moster? Susanne hittar inga godtagbara skäl att säga nej och snart flyttar en motvillig och olycklig 15-åring in i huset.

Jonas närvaro får Susanne att känna sig rutten. Hela sitt liv har hon undvikit att bli beroende och - kanske i ännu högre grad - låta någon bli beroende av henne. Förr eller senare kan man aldrig ge nog. Aldrig ge tillräckligt. Och ju mer man försöker, desto större blir kraven och hårdare fallen. Susannes sammanfattning av sitt livsdilemma skapar nyfikenhet. Vad ska hända? Fall eller en ny erfarenhet?

Tyvärr hålls inte nyfikenheten och spänningen särskilt väl vid liv. Bara då och då bubblar starka känslor upp, konfrontationerna med systern är sådana uppfriskande undantag.

Till sist, på Gran Canaria dit Louise flytt undan kronofogden, vågar Susanne säga som det är. Ärligheten omfattar även hennes egna svagheter. Bra men lite duktiga samtal uppstår, en smula skolbokslikt, allt måste redas ut innan slutet.

Relationen till Jonas har en slags lågmäld dynamik som berör. Jonas saknar kompisar, han har slutat skolan i förtid och hamnar hos en snipig moster. Bilden av henne är starkt färgad av mamman som han är smärtsamt lojal med. I takt med att Susanne släpper in Jonas i sitt liv, svänger hans sympatier. Han - och hon - lär sig att löften inte alltid är sånt man bara säger.

Som sagt, en bok med många goda förutsättningar som skulle kunna ha förvaltas bättre.

KATARINA SANDSTRÖM BLYME