Helga Weiss föddes i Prag 1929, som älskad enda dotter i en judisk familj. Tio år senare invaderas Tjeckoslovakien av Nazityskland och blir till "protektoratet Böhmen – Mähren". Ungefär där börjar "Helgas dagbok".
Tanken går självfallet till den klassiska "Anne Franks dagbok", och här finns många likheter. Men medan Anne dog, överlevde Helga. Förföljelserna, terrorn, deportationerna, lägren. Hennes berättelse är i all sin enkelhet oerhört drabbande. När jag läser den minns jag igen varför det är så livsviktigt för oss som människor att läsa, skriva och sprida böcker om Förintelsen. För trots att vi vet, är det så lätt, så lätt att glömma. Att förtränga. Att till och med, i vissa fall, förneka.
Därför sitter vi här nu med en politisk retorik som glider allt längre högerut, ett Malmö där judar inte längre känner sig trygga, och en minister som talar om blonda och blåögda svenskar, ivrigt påhejad av ett riksdagsparti med djupa rötter i Vit makt-rörelsen.
Vi måste lyssna när Helga berättar. Hon berättar om ett vanligt familjeliv med skola och lekkamrater, som efter nazisternas övertagande alltmera beskärs och regleras. Snart kommer också de första ryktena om deportationer att besannas. Människor samlas ihop och skickas iväg med tåg. Ingen vet vart. För Helga och familjen blir det Theresienstadt, senare Auschwitz.
Det är isande att läsa dessa ögonvittnesskildringar av 1900-talets mörkaste tid. Genom den unga Helgas ögon ser vi t ex den bisarra "Verschonerung", försköningen, som Theresienstadt genomgår inför ett besök av Röda Korset 1944. Man bygger helt enkelt upp en kuliss av en välmående småstad och lyckas lura besökarna totalt. Alltmedan konfiskeringarna av fångarnas ägodelar fortsätter, maten blir allt knappare och de fruktade deportationstågen fortsätter att gå. Och ändå, mitt i detta, lyckas människorna forma ett slags vardag, med undervisning av barnen och födelsedagsfirande.
Helga berättar.Om Auswitch, där hon och modern (fadern var då borta och de såg honom aldrig mer) möts av röken från krematoriets skorsten. Om ändlösa uppställningar under bar himmel, om löss, sjukdomar, ofattbar trängsel, svält och slavarbete. Sedan transport till andra läger; Freiburg, Manthausen. Fronten kommer allt närmare. Tyskarna blir alltmera desperata. En natt färgas himlen röd; Dresden brinner efter omfattande bombräder.
När befrielsen äntligen kommer är Helga femton år.
Dagboken är redigerad av Helga själv strax efter kriget, delvis även skriven ur minnet då, eftersom hon i lägren efter Theresienstadt inte hade möjlighet att skriva. Men perspektivet är hela tiden barnets. Hon analyserar inte, eller tillrättalägger. Hon berättar om det hon ser. Det hon känner och tänker. Analysen lämnar hon, helt riktigt, åt oss.
Själva den fysiska dagboken har även den en unik historia. När Helga deporterades till Auschwitch 1944 gav hon dagboken tillsammans med sina teckningar av lägertillvaron till sin morbror Josef, som murade in dem i en vägg och så räddade dem åt eftervärlden.
Åt oss.