"De har för krokiga svansar."
Ja, där har ni mina barns åsikt om "Madagaskar". Fina, mjuka Disneydjur ska det vara, inte kantiga karikatyrer, om barnen får välja. Likadant tyckte jag som liten.
En bra barnfilm ska roa både stora och små. "Madagaskar", med sin ironiska humor och stiliserade estetik, vänder sig kanske ovanligt mycket till vuxna. Själv älskade jag den första filmen om de snabbpratande, neurotiska New York-djuren, mer besläktade med Woody Allen än med Kalle Anka.
Så här var det: Det fåfänga lejonet Alex, den upproriska zebran Marty, den nervösa giraffen Melman och den resoluta flodhästen Gloria skickades från sin trygga hemmiljö i Manhattans zoo till Afrika men efter att kommandopingvinerna kapat båten hamnade de i stället hos knasiga lemurer på Madagaskar.
Lät det inte klokt? Ja, men jag sade ju att jag älskar den filmen.
I del 2 ska pingvinerna flyga hem kvartetten till New York men kraschar i Afrika. Där möter Alex sina föräldrar och plötsligt handlar allt om far-och-son-relationer bland lejon. Gäsp. Har vi inte sett nog av det i "Lejonkungen" och "Vilddjuren"? Sedan löser man allt med en dans som i "Happy feet" och ett flygplan lånat ur "Flykten från hönsgården".
Nej, "Madagaskar 2" är inte lika originell som ettan. Och är det inte lite märkligt att lejonen aldrig behöver äta, när huvudkonflikten i första filmen rörde Alex uppblossande längtan efter att käka upp bästisen Marty?
Nå, det där kommer du aldrig att hinna tänka på när du ser "Madagaskar 2". För den är alldeles för helknäpp, svängig och fartfylld. Och när förloraren Melman mitt i sitt nederlag råkar fria till Gloria är det banne mig så romantiskt att man blir tårögd.
Ge den en femma, tyckte min son. Trots de krokiga svansarna.