Helt enkelt bedrövligt

Fredrik Lindströmgjorde sig känd som en av busringarna i radioprogrammet "Hassan" i P3 i mitten på 90-talet. Hans ansikte blev sedan välbekant för många när han var programledare för serien "Värsta språket" och uppföljaren "Svenska dialektmysterier". I vår har vi sett honom varje fredag i SVT:s "På spåret". Vid sidan om det har han regisserat film och skrivit böcker. Han debuterade som författare med boken "Världens dåligaste språk" 2000.

Man kan säga att i det mesta som Lindström gör finns humor och språkkunskaper. Förutom det är mäns relationer till kvinnor ett kärt tema. I grunden har han en fil kand i Nordiska språk. Det syns i debutboken. I den förenade han, på ett förtjänstfullt sätt, humor och populärspråkliga teorier. Det var en underhållande bok.

Värre var det då när han debuterade som poet med boken "Jag är en sån som bara vill ligga med dig" (2005). Om man nu kan kalla honom poet. När jag läser honom den här gången kommer jag att tänka på några rader av Nils Ferlin: "När medelsvensson är blaskig / då är han karlakarl, /och inte så jäkla tråkig / som annars i sina dar. / Då njuter han gärna en visa / och läser, kanhända, en strof. / Och ofta i nattens hemgång/ han varder en filosof -".

Fredrik Lindströms dikter tycks diktade av den Ferlin talar om i sin dikt. Poeten Lindström filosoferar högtravande och med en stark ton av självgodhet och utan att reflektera över resultatet.

De två första raderna i den nya boken kläs med den anspråksfulla frågan: "Människor, / var kommer de alla ifrån?" Tonen av pekoral slås an redan här. Och så fortsätter Lindström med gymnasiala funderingar om hur det är att vara människa. Evolutionen, menar han, vill en sak, intellektet, vill en annan. Den tudelningen gestaltar poeten, i en dikt, med ett jag som går omkring i Stockholm och drömmer om att få vara avelshanne. I sina tankar delar det ut nummerlappar till kvinnor och graderar dem efter skönhet. Men i realiteten håller det sig till "en enda hona". Då och då nämns Darwin och pekoralet är fullbordat.

Som dikt är det här helt enkelt bedrövligt. Kanske skulle texterna fungerat bättre om de gjordes om till kåserier - om jag nu ska försöka vara lite välvillig. Några läsare kunde kanske då le åt det lite finurliga i tankegångarna. Men man ställer sig oundvikligen frågan: varför ville någon ge ut de här dikterna?

Som kåserier med lite finurliga tankegångar hade det kanske fungerat, men som poesi blir det pekoral. Correns recensent är inte nådig i sin kritik av Fredrik Lindströms nya bok.