Kristina Thun uppvisar en fascinerade bildvärld i sina grafiska arbeten. Ett slags egenartade, möblerade landskap med naturen som scenografisk fond. Nakna, stubbiga träd, huskroppar, bordsskivor i skarpa perspektiv, människor, figurer. Stämning och atmosfär känns som dov väntan, men aldrig dyster i vanlig mening, snarare ett slags naivistisk förundran över tingens ordning i livet. Hemligheternas magi och poesi i stilla rytm.
Hon bygger ovanliga kompositioner, ibland med konkreta färgfält. Utanför och framför, djupverkan skapas och återförs igen mot ytan. Hennes konst liknar inte någon annat. Möjligen skulle man kunna associera till vissa av Karin Mamma Anderssons tidiga verk med natur och berg i bakgrunden. Och den där speciella känslan av väntan, varslet som kanske kommer. Något anas, ovisshetens spänning.
Det är första gången som Kristina Thun presenteras i Östergötland. Därför är det positivt att utställningen är generös i Passagen med 32 verk i olika grafiska blandtekniker. Och trots mängden fungerar det ändå bra i det långsmala utställningsrummet. Hennes arbetsmetoder och fantasifulla förhållningssätt gör att man påminns om att konst handlar om frihet, lusten att göra lite som man vill. I synnerhet med tanke på den tidigare stränga tradition som härskat inom alla grafiska tekniker.
Undrens tid är inte förbi. Konstnären öppnar upp och gestaltar mångtydigheter och gåtorna i liv och natur.