Känslomässig närhet är förstås viktigare än geografisk närhet i de flesta sammanhang. Inte minst när det gäller musik. Men att ha artister som sjunger om ens mer fysiska verklighet och bakgrund är ändå kryddan som kan lyfta en låt från okej till angelägen och trösterik.
Själv har jag tillbringat störst del av mitt liv i Eskilstuna. Jag har säkert missat några stora Eskilstuna-skildrare. Linköpingsaktuella (läs om dem på sidan C6) Jeremy Irons and the Ratgang Malibus psykadelika skildrar helt andra världar än det hårda liv kring Fristadstorget runt 1990 som jag vill höra låtar om. Prog-metal-ikonerna Pain of Salvation har alldeles för höga pretentioner och mässar hellre om miljöförstöring än om frihetskänslan i att klämma en flaska Beyaz i Eskilsparken en ljummen majkväll.
Jag får som alla andra gå till Kent, och där får jag ett solklart mervärde när Jocke Berg sjunger om hur Grönan (fiket på min gymnasieskola) brunnit ner, om Hagnesta Hill (stadsdelen där jag liksom Kent-killarna hade replokal), och om Max 500 (klassisk svartklubb som jag nästan var välkommen in på).
Jag har lite samma relation till Fredrik Lindström, en annan Eskilstuna-vurmare som liksom jag, Christer Lindarw och halva Kent började sin karriär på S:t Eskils gymnasium. När han gjorde sin lysande och sorgligt bortglömda mockumentär om kuplettartisten Harry Viktor, fyllde han den med otroligt smala Eskilstuna-referenser. Min gamla gymnasielärare i tyska, Herbert Bötcher, flimrade bland annat förbi och för oss ytterst få som fattade var det förstås en fantastisk upplevelse. "Äh, det är bara en intern grej mellan mig och Fredrik", kunde vi säga till våra fullständigt oförstående tv-soffsgrannar och tv-underhållning kunde inte bli mer inkluderande (eller exkluderande för 99,9 procent av tittarna, då).
Den stad jag bott näst längst i är Norrköping, och där har vi ju mycket att välja på. Eldkvarn, så klart, men min främsta Norrköpingsskildrare är Markus Krunegård - särskilt som det är precis mina kvarter i Norrköping han sjunger om i låtar som "Barn från röda stan" och "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel".
I morgon premiärspelar Krunis sin nya sololåt "Everybody hurts" på P3 Guld-galan. I låten är han gamla hemstaden trogen, och sjunger bland annat om äldrevården i Sandbyhov, en grannstadsdel till det Haga där han växte upp.
Ett något otippat ämnesval, särskilt som äldrevården i just Sandbyhov är en av de mest utskällda i Sverige sen en stor vårdskandal seglade upp där i somras. Men det är som sagt precis i såna situationer man behöver sina rockstjärnor som bäst.