Det ligger en motsättning i att Susanne Brøgger, som i mycket uppfattas som en kosmopolit, tidigt skaffade sig ett hus på landet där hon kunde dra sig tillbaka och liksom skapa sig själv. "Det var huset på den här platsen som gjorde mig till diktare. Nåja, jag hade det inom mig, möjligheten, men jag hade många möjligheter, även till att gå under", skriver hon. Så pass stort gör hon det vilket också blir drivkraften till att läsa vidare.
Beskrivningarna av hemmahörighet inrymmer också främlingskap. "Sölve - en plats i Danmark" är fylld av kontraster. En essäistisk, djuplodande, tankspridd, sökande men ändå sammanhållen lång tankebok om att finna sin plats i världen.
Eller förlora den.
För Danmark är inte ett ställe Brøgger kan finna sig så väl tillrätta med. Det skaver, gnisslar och skrivs om motstånd. Man kan invända mot att det är en rätt splittrad bok. Ibland litar Brøgger lite väl mycket på att infallen och associationerna ska ta henne till intressanta platser. Det gäller att komma in i samma rytm. Styckena drar ibland iväg åt oväntade håll - från judendom till markens odling, till valfrändskaper inom litteraturen, till den samtida situationen för någon som skapar sig en plats på den offentliga arenan.
Hon är lite moderligt tillrättavisande mot yngre kvinnliga författare som ofta har sökt sig till henne och huset i den gamla skolan på Sjælland. Till exempel Synnøve Søe. Vart tog hon vägen förresten?
Invånarna i byn blir till slut de verkliga huvudpersonerna tillsammans med traktens historia som har rötter i urtiden. Memoar. Samtidskommentar. Historisk skildring.
Vad man än kallar "Sølve" vittnar den om en fortfarande osviklig förmåga hos Suzanne Brøgger att höja upp alla erfarenheter till litteratur mitt i en oftast prosaisk och långsam vardag. Hon var tidigt ute med den fiktionella självbiografin men lyckas på något sätt ändå mystifiera sin tillvaro - allt skrivs verkligen inte ut utan får sättas ihop efter bästa förmåga som ett collage.