Theodor Kallifatides har skrivit en fin bok med sannskyldig titel, "Mödrar och söner". Den genrebenämns roman men kan läsas som ett biografiskt äreminne. Författaren, 68, tar flyget till Aten för att i sju dagar bo hos mamma, 92. Från balkongen syns ibland Akropolis. Det första han serveras är getkött gnidet med en citronhalva. Efter kaffet spår mamman i sumpen.
Det blir en stillsam vecka i kokkonstens och den välkylda retsinans tecken. Stillsam, glädjerik, avtäckande. Söner utan fäder finns inte. Och mot textens år 2006 står inte bara mammans och sonens tillbakablickande, utan också faderns interfolierade berättelse, från barndomens fattiga Trabzon till en lång lärargärning via två världskrig, fängelser, militärkupp och de eviga konflikterna mellan greker å ena sidan, turkar, bulgarer och albaner å andra.
I mammans hus bor numera åtskilliga albanska familjer och detta faktum ger författaren nytt bränsle för smärre funderingar kring emigranters villkor och global främlingsskräck. Själv är han mycket grekisk och mycket svensk. Tunn som en sticka, bred i bildning, fylld av visdom. Gamnacke, hästminne. Demokratiskt framåtblickande, samtidigt stoisk som mamma. Charmigt förströdd, oftast ändå skarp. Snarare än till intellektet vädjar denna bok till känslan, hjärtat. Och ordspråken. "Först var myten, sade de gamla grekerna, och sedan kom förnuftet."
Det visar sig att den bokligt obildade men intelligenta mamman gång efter annan och inte nödvändigtvis medvetet införlivat lejonparter av den grekiska filosofins och mytologins mönster och kärnor. Något är större än vi anar, mäktigare. Men hur gammal var hon vid giftermålet? Det, skriver Theodor Kallifatides, tarvade ett balkongsamtal.
14 år, ynka 14. Författarens pappa hade förlorat sin älskade Maria och blivit både änkeman och ensamstående förälder. När det milt arrangerade äktenskapet ingicks var han 38. Så fick den långsamt växa fram, kärleken. De fick närmare 54 år tillsammans. Och hur kan (en) man, uppväxt med jämlikhet och barnflickor (i min barndom var mamma hemma en månad med mig och pappa, ja han drog kanske barnvagnen om helgerna) besvara mamman, som alltså heter Antonia, annat än med ett ovanligt indiskret citat: "En bättre far kunde ni inte ha fått. Och inte heller jag en bättre make. En riktig människa. Och en riktig man ända in i det sista!"
Mera ortodoxa feminister - av bägge könen - må betrakta sådana partier, kanske hela boken, som provocerande exempel på ingrodd konservatism. Men det kräver att historien betraktas med den samtida domstolens ögon. Theodor Kallifatides skriver hellre med rika perspektiv ur levande och domesticerade erfarenheter. Fastän vänster i grunden är han trogen verkligheten, och myterna, inte de politiska programmen.
Författare, alltså, inte dogmatiker. Människa med allt vad det innebär av mammas köttbullar och traditionens sällsamma övertag.
Jan Karlsson