Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme

Henrik Berggrens ambition har uppenbarligen varit att skriva den definitiva Palme-biografin. Enbart hans litteraturlista omfattar ungefär 500 böcker. Därtill kommer intervjuer med bl a Olof Palmes familj och flera andra som känt honom, förutom omfattande arkivstudier.

Det ligger alltså ett imponerande arbete bakom bokens drygt 650 sidor. Men samtidigt verkar det som om all den läsning han ägnat sig åt kommit att överväldiga författaren. Biografin över en av våra mest färgstarka politiker har blivit anmärkningsvärt grå.

Resultatet är en enormt faktaspäckad bok, särskilt när det gäller Olof Palmes uppväxt och tidiga år på college i USA och som internationell studentledare.

Vad jag saknar i boken är ett levande porträtt av hela Olof Palme, politikern och privatpersonen. Palme vaktade utomordentligt noga på sin integritet. Ingen utanför familjen verkar ha kommit honom riktigt nära. Och familjen har tydligtvis inte den här gången heller velat hjälpa till att fylla ut den offentliga och välkända bilden av Olof Palme.

Henrik Berggren har en bakgrund både som forskare och kulturjournalist. Han är i dag ledarskribent på Dagens Nyheter. I den här boken har han emellertid helt anslutit sig till den gängse svenska forskarhållningen, omsorgsfull och detaljrik, men opersonlig och torr.

Jag tror att han beundrar Olof Palme, men oreserverat märks detta bara i en hyllning till dennes roll på 80-talet som ordförande i den så kallade Palmekommissionen. Arbetet i denna styrdes av Olof Palmes övertygelse att världen i början av 1980-talet stod inför ett omedelbart hot om ett atomvapenkrig.

Berggren delar egendomligt nog den övertygelsen trots att vi nu 30 år senare med stor säkerhet kan säga att det hotfulla språket från de sovjetiska ledarna och västsidans upprustning i Europa inte motsvarades av någon verklig möjlighet för ett sovjetsamhälle i upplösning att framgångsrikt utkämpa ett europeiskt krig - redan kriget mot Afghanistan var övermäktigt för den ryska krigsmakten.

Palmekommissionens nedrustningsförslag var också dömt att bli kategoriskt avvisat av västsidan eftersom det skulle öppnat för en rysk inmarsch i Västtyskland. Den amerikanska utplaceringen av nya robotar i Västeuropa som av många inklusive Palme troddes leda till ett förödande krig blev i själv verkat dödsstöten för det kommunistiska herraväldet.

Jag gjorde själv en lång intervju med Palme om rapporten på en flygresa mellan Bryssel och Stockholm och blev övertygad om hans ärliga uppsåt, men mindre övertygad om realismen i hans förslag.

Palme var kanske den mest lysande politiska talare som funnits i Sverige, men det sakliga innehållet motsvarade ofta inte den stilistiska briljansen. I sitt ryktbara tal vid Vietnamdemonstrationen på Sergels torg (där han framträdde med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören) påstod han t ex att USA:s engagemang i Vietnam berodde på förekomsten av olja utanför landets kust. Är det någon som märkt att denna olja sedan spelat någon betydande roll i världshandeln?

Det var ofta svårt att märka skillnaden mellan taktik och övertygelse hos Palme. Troligen övertygade han sig själv om att hans mest taktiska utspel i själva verket grundades i en djupare övertygelse.

Vad jag hoppades på när jag började läsa Berggrens bok var en ny bild av den man som dominerade svensk politik under mer än 15 år. 657 sidor senare är jag besviken.

FOTNOT: Bokens titel syftar på ett franskt ordspråk som Olof Palme använde 1968.