Rika barn leka bäst. Uppväxt på Djursholm, med golf och sportlov i Chamonix, sedermera bosatt på Kungsholmen, fick den 40-årige ekonomijournalisten Pontus Herin ett infall. Sambon fogade sig, motvilligt. Och så flyttade familjen, inklusive lille Elliot, till Tensta.
Som ensam lintott, och den ende på förskolan som talar svenska i hemmet, visar Elliot och hans jämnåriga att olikartade barn leker minst lika bra.
Dessbättre faller pappa Pontus inte i romantiseringens fälla. En styrka hos hans rapportbok, "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra", är bristen på förställning. Han vet varifrån han kommer - övre medelklassen - och släpper aldrig taget om en grundmurad instinkt eller insikt: rika eller åtminstone lika barn leka i längden bäst. Människan är ju, på gott och ont, en social varelse eller rentav en till stora delar sociologisk skapelse. Vi trivs bäst i slutna sällskap.
Även om familjen Herin blott gör ett tvåårigt gästspel i arbetslösa, fattiga, invandrartäta och kriminella förorten - när boken slutar har de fått tillökning och skaffat hus i norrförort - så är det präglat av en relativ förutsättningslöshet, nyfikenhet och öppen attityd. En övning, kort sagt, i konsten att pröva sina fördomar mot vardagsverkligheten
Utan att förringa Herins insatser på SVT och Veckans Affärer så måste detta vara hans genombrott, journalistiskt såväl som kultursociologiskt. Dessutom törs han använda det bland etnicitetsfixerade politiker så tabubelagda ordet "klass".