I veckan meddelades att Håkan Hellström är på banan igen, två år efter fint proggiga "För sent för Edelweiss". 13 oktober är det dags, nästan på dagen tio år efter att han gav ifrån sig den debut som fick svensk populärmusik att skälva i grundvalarna.
Det är inte det enda sättet han firar sina tio år som soloartist på. En singelbox släpps i sommar, och snart även en fotobok från hela karriären inklusive 90-talsåren i Broder Daniel och Honey Is Cool. Och i hemstaden ordnas numera stadsvandringar i den stora Göteborgsskildrarens fotspår.
"Känn ingen sorg för mig Göteborg" är alltjämt 2000-talets om inte största (den får nog se sig knappt slagen av Kents "Vapen & ammunition" som kom ett och ett halvt år senare) så i alla fall garanterat viktigaste svenska popskiva. Och visst håller den fortfarande.
Det som skiljer Håkan från Kent, Winnerbäck och våra andra riktigt stora 2000-talsstjärnor är ju att han slog igenom så brutalt snabbt och hårt. Singeln med samma titel som skivan kom redan tidigt på året och smög sig på oss, men det var när albumet släpptes som champagnekorkarna började smälla bland landets popälskare. "Pop av den här sorten och den här kalibern har aldrig tidigare gjorts i Sverige", skrev Sveriges då mäktigaste popjournalist och hånglade sedan upp Håkan under en konsert framför de jublande massorna.
Jag har så klart alla Håkan Hellströms skivor, och gillar dem alla, om än i lite varierande grad. Men jag återkommer alltid till debuten. Det den har, och som faktiskt ger den en extra dimension, är just det faktum att Håkan och hans vapendragare (Timo Räisänen, "Hurricane" Gilbert m fl) spelade in dessa otroligt banbrytande låtar utan att ha någon som helst aning om i fall någon skulle gilla dem. Att lyssna på det fantastiskt rumlande drivet i "Ramlar", den extatiskt rysframkallande upplösningen i "Nu kan du få mig så lätt" och de euforiska aaah-körerna i "Känn ingen sorg" och veta att i den stunden de spelades in så var Håkan och gänget mer eller mindre helt okända ynglingar som inte hade någon aning om folk skulle skratta, gråta eller över huvud taget bry sig när de hörde låtarna... det är hisnande.
Det är svårt att föreställa sig att något lika omvälvande kommer att kunna hända svensk popmusik igen. Och för Håkan Hellström kommer så klart inget att bli som första gången. Desto mer imponerande att han fortsätter att vara landets viktigaste popleverantör.