I "Blues för Bodil Malmsten" på förra årets skiva "Svart blogg" upprepar Plura Jonsson textraden "Jag vet inte om det är viktigt, men jag tänker på det ibland" ett antal gånger. Och just den textraden skulle kunna vara undertiteln på den här boken. För när en 57-årig Per Plura Jonsson sätter sig vid datorn för att skriva om sitt liv, med Eldkvarn, sprit, droger, mat och kärlek, då blandas det friskt.
Det livsavgörande varvas med nonsens och det blir ojämn läsning. Han skriver helt enkelt det han kommer att tänka på och ibland känns det viktigt, ibland bara kuriöst. Men ingen kan ta ifrån honom att det blir väldigt mycket kött och blod, hjärta och smärta, lust och liv.
Grunden för den här boken är den blogg som Plura skrev inför det senaste skivsläppet, en mycket uppmärksammad blogg som var full av samma självutlämnade kompromisslösa texter som hans låtar. Och någonstans måste Plura känt en viss tillfredställelse med att skriva ner sina livshistorier i det långa formatet, och inte bara i rimmade rockverser, för han signerade ett förlagskontrakt med Norstedts och fortsatte att skriva.
Boken om tillsynes slumpvis valda delar av Pluras liv är 400 sidor lång och det skulle den inte behöva vara. Här finns avstickare som bara drar ner tempot. Men samtidigt blir bilden av Plura säkert helare och mer rättvis tack vare vändningarna in i trista återvändsgränder.
Att Plura är en riktigt bra berättare visste vi sedan förut, när han är som bäst är han ohotad som romantisk poppoet i det här landet och hans berättarkonst håller även för bokformatet. Hans humor är påtaglig och hans livsaptit enorm.
Plura Jonssons konst har alltid kommit direkt ur livet, hans liv har dock, tillsynes, inte alltid varit stor konst. Men jag ska inte ge mig på att recensera Pluras liv bara hans berättelse om det, och den håller, trots de gjorda invändningarna, alldeles utmärkt.