Alla älskar Alice
Regi & manus: Richard Hobert
Foto: Lars Crépin
I rollerna: Lena Endre, Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Natalie Björk, Marie Göranzon, Sverre Anker Ousdal
Speltid: 1 tim 56 min
Censur: Tillåten från 7 år
Filmstaden i Linköping
MED SIN filmsvit om de sju dödssynderna gjorde Richard Hobert en lika imponerande som ojämn kraftsatsning.
Vilken film som var vilken av dödssynderna högmod, vrede, avund, likgiltighet, girighet, frosseri och lust var svårt att riktigt se men det spelade inte så stor roll.
I filmen "Alla älskar Alice" fortsätter han som tidigare att blanda förtjänster med uppenbara brister. Men här är det betydligt lättare att se vad det är han vill åstadkomma.
Det handlar det om en skilsmässa sett ur ett barns perspektiv. Eller "en dramatisk kärleksberättelse om en man, två kvinnor och tre barn" som det heter i pressmaterialet.
I centrum står tolvåriga Alice som inte kan förstå att hennes älskade mamma och pappa inte ska fortsätta tillsammans längre. Hennes pappa har nämligen förälskat sig i sin arbetskamrat Anna.
Hoberts tes är att förr var barnen utestängda från de vuxnas angelägenheter medan de nu lever mitt uppe i dem. Dörrarna är öppna och stängs de tillfälligt så hörs ropen igenom i alla fall. Det kräver egentligen en ny och speciell mognad hos föräldrarna men dit är det långt.
Så när vi ser separationen ur barnets vinkel framstår de vuxna som hjälplösa och fångade i sina egna känslor.
De har förstås svårt i den akuta fasen att också kunna se till barnens behov. Alice får ofta klara sig själv och även ta hand om sin lillebror. Natalie Björk är fin om än aningen äppelkäck i rollen.
Marie Richardson är formidabel som den rasande övergivna. Hennes raseriutbrott är en stor del av filmens behållning. Lite för mycket får hon dock bära skulden för att separationen blir så svår.
Mikael Persbrandt gör en av dessa nästan aningslösa och lite fega män som inte verkar förstå mycket av vad som händer egentligen. Att han älskar sina barn och vill ta hand om dem är dock tydligt. Roligt som omväxling mot alla brutala sällar han gjort tidigare men riktigt, riktigt bottnar han inte. Och är det inte dags att börja skildra bilden av den "gode" mannen. Det måste ju finnas ett stort antal sådana också. Här skymtar han i Alices lärare men det blir ändå för vagt.
Lena Endre har en mer undanskymd roll som "den nya kvinnan" och får inte chansen att blomma ut ordentligt.
Förmodligen hade det blivit för mycket med ytterligare ett fokus. Däremot får Marie Göranzon göra ett starkt skräckporträtt av svärmodern som lägger sig i allt.
Det svajar en del i tempo och logik, en del schabloner sticker i ögonen. Men till en hel del lyckas Hobert med sina intentioner. Det finns situationer där det riktigt skär i ben och märg, bitvis når filmen en intensiv nivå. Men Hobert hade kunnat gå djupare än så.