En rumsligt vacker utställning med hisnande svarta bråddjup. Här finns smärta och halsbrytande överraskningar likväl som humor och fantasteri. Vad är det vi ser egentligen? En scenografisk och absurdistisk teater med skulpturala, mångtydiga objekt. Det invanda seendet bryts ner.
Sophi Vejrich arbetar med noggrannhet och omsorg. Enskilda, funna ting kombineras till nya sällsamheter. Delar av skyltdockor, en solfjäder, fjäderboa, en enorm kattsandslåda, video med pruttkjol, foto med svartmålat ansikte, en dockmänniska som både är man och kvinna, kroppsvätskor i gult. Materian transformeras till spännande gestaltningar av motstridigheter.
De små tingens gudar öppnar falluckor ner till underjorden, till Alice i Underlandet, till drömvärldar, till det oförutsedda. Högkultur krockar med lågkultur. Sophi Vejrich skulle kunna länkas in i traditionen från Duchamps dadaism, surrealism och konstnärer som Paul McCarthy, Louise Bourgeois och 1990-talets unga brittiska konstnärer. Men hon är givetvis sin egen, formulerar sig med sitt eget sinne, sin egenart.
I hennes grundvatten finns säkert existentialistiska frågor kring vilka vi är som människor och kön på en snurrande planet i världsalltets intighet. Tystnaden är kompakt i hennes verk, åtstramad och koncentrerad. Men allvaret skulle bli outhärdligt om inte barnets odogmatiska lekfullhet tittade fram då och då. Ur dockskåpet ramlar bitar ut som normalt inte hör ihop med kan fogas samman till nya lustfyllda kombinationer. Förundran och begär efter det outsägbara.