Fenomenet serendipitet är gångbart i mitt yrke. På mitt skrivbord bildar högar av olästa recensionsex svajiga babeltorn. Jag bläddrar skeptiskt i dem, längtar häftigt bortom dem, och upptäcker samband som nyss inte fanns.
Till exempel mellan Peter Mickwitz och Marie Lundquist. Två poeter, två poesier. En finlandssvensk, Mickwitz, som tycks skriva som det faller sig i snacksaligt stackato. Och så Lundquist - den utsökt krönta bildens paladin.
Nu utkommer de samtidigt med var sin bok vid sidan om sina inkörda spår. Marie Lundquist med en samling ekfraser, vilka sammantagna fått äran att utgöra Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok 2008. Det rör sig om trettiosex meditationer, snarlikt utförda, över lika många, fast olika, fotografier. Texterna har tidigare figurerat i Fotografisk tidskrift och Svenska Dagbladet men har här "väsentligt omarbetats".
I denna bok - "Drömmen om verkligheten" - är en cigarr aldrig en cigarr. Särskilt inte om svartvit och avbildad med skärpedjup. Ställd inför Josef Sudeks fotografi av sitt stökiga arbetsrum föreställer sig författaren hur en annan fotograf inför samma motiv kanske hade frestats att linda in allt i dimma; skapa romantik av kaos.
"Sudek gör tvärtom. Han skärper till det, visar på oordningens dignitet. Som den skönhetsivrare han är ser han guldkornet i sanden."
Marie Lundquist öppnar bilden för mig. Och stänger den. Längre bort från dagens inredningsfotografi går det knappast att komma, konstaterar hon syrligt. Och jag lyssnar uppmärksamt, spänd på vart texten ska leda. Så undrar jag om det stämmer. Har hon inte just lindat in en bild i dimma? Varje text är en trestegsraket - spegling, exponering, metafor. Efter hand ger taktiken ett schematiskt intryck, som tycks mig strida mot betraktelsens idé.
Trettiosex motiv, sedda genom en och samma sökare. Naturligtvis. Samtliga bilder handlar om Marie Lundquist. Hur kunde det ha varit annorlunda? Se där ekfrasens svåra nöt att knäcka: texten är bara ett skal.
Mickwitz, å sin sida, har dammat av en samling texter som han enligt fliken filat på sedan debuten. Resultatet, som mycket riktigt doftar skrivbordslåda, är den konstifika boken "Där bara diset återstår av paradiset".
Mickwitz skriver strunt (i bästa fall strountes) i en högst levande tradition av uppsluppet ordvrängeri med dunkla lingvistiska syften. (Se senaste OEI-numret på temat nonsens.) I denna "dolda" del av sitt författarskap förtecknar han det finska euromyntets kufiska historia, samt utröner hur man i tider av halvfabrikat och ommärkt köttfärs bäst föder upp och tillagar ett mumintroll. Däremellan en två- eller trerading av följande figur: JAG FIGURERAR PÅ BLOMMIGA TAPETER / FÖR JAG ÄR EN TAPIR SOM HETER PETER
Kan man tänka sig en politisk Povel Ramel? I så fall påminner detta om det. Eller om en tråkigare Malte Persson.
En högtidlig bok och en tokrolig. Mickwitz och Lundquist kunde kanske lära något av varandra. Serendipitet, som sagt. En älskar slumpen och en verkar äga den. Mig har de otacksamt hjälpt i mitt jobb.
Serendipitet: Slumpmässiga upptäckter eller (enligt Bonniers svenska ordbok) förmågan att hitta något annat än det man egentligen letade efter.
Från engelskans "serendipity".